Göteborgsposten – 5 november 1868, sida 1

den kärlek du slösat på mig! Jag har varit otacksam, ofta otålig, missnöjd och likgiltig, men det oaktadt har jag troget älskat d ig. Oh! förlåt mig nu i afskedets stund! Sådant var hennes i förtviflan uttalade farväl då hon släpades genom den mörka korridoren ut mot förstugudörren. — Jag skall aldrig glömma dig, min älskade, och — vi skola träffas ännu en gång, Meg, var öfvertygad om det. Hon kastade en blick tillbaka på honom som hon ansett som sin man, då han yttrade dessa sista tröstande ord; derefter drogs Margaret obarmhertigt ut ur huset. Barhufvad och utan skydd för det kalla regnet, förekom det henne, då hon erinrade sig Robert Nelsons grymhet mot henne under förflutna år, ej det ringaste besynnerligt att han på detta sätt ville utsätta henne för elementernas raseri. Regnet tilltog allt häftigare, inom få minuter voro hennes klädning och skor genomvåta; men hennes djupa smärta och fruktan för den man, i hvars våld hon åter befann sig, hindrade hennes tankar från att sysselsätta sg med något annat än de båda för henne dyrbara varelser som lton lemnat efter sig i det gamla huset och den hårda hand som hon tyckte tränga in i köttet på hennes arm som glödgadt jern.