Göteborgsposten – 4 november 1868, sida 2

Från Utlandet. Äntalet af fördrifna furstar och tronpretendenter, hvilka slagit sig ner i Paris nöjenas stad, börjar der bli nästan oroande. Häromdagen, skrifver en korresp. från den franska hufvudstaden, trädde en äldre herre, åtföljd af tvenne yngre, in på ett kafå vid boulevarden, der de begärde tre mazagrans (svart kaffe i glas) med kognak till. De voro ej ringare personer, än tvenne tronpretendenter. Den äldre var den gamle hertigen af Parma; af de yngre var den ene don Carlos, en ung vacker karl, den andre hertigen af Medina-Celi, hvilken likasom sina förfäder vid hvarje tronskifte i Spanien protesterar, hvad Arragonien angår, på hvilket konungarike hans familj påstår sig hafva arfsanspråk. En fransman på samma kaf yttrade till mig: Ar det inte temligen eget att se tvenne äkta bourboner gå så här omkring i Paris som vi andra dödliga, och ännu märkligare att tänka sig, att de måste utbedja sig en Napoleons gästfrihet? Tror ni inte, att Ludvig XIV skulle vända sig i sin graf, om han kunde se detta, isynnerhet om han visste, att dessa två icke sällan bli emottagna af kejsaren och spisa vid hans bord? Ja, man måste medge, att om Napoleon ITI än icke, såsom många velat påstå, uträttat stora saker, så har likväl hans regenttid lemnat rikligt stoff för historieskrifvarne. För öfrigt är det en ovanlig rörelse bland alla dessa tronpretendenter, hvilka ej kunna slita sina ögon från den fallna spanska kronan, hvars guld väcker deras begär, under det att otvifvelaktigt just den får henne, som förut sagt sig heldre bära sin Panamahatt, än densamma, konung Ferdinand af Portugal, hvars val kan anses temligen visst, likasom det är troligt att han skall emottaga kronan, uppoffrande sin personliga säkerhet för framtiden och det stora målet af den iberiska unionens bringande till stånd. Carlisterna röra på sig, republikanarne ej