Göteborgsposten – 4 november 1868, sida 2

relser, ställer Aristophanes högt på konstens trappa såsom komediförfattare. Moliöre såg med sin goda blick allt det moraliskt ruttna i det presterliga hyckleri, som på hans tid dref sitt spel. Han såg, huru detta, om vi så få säga, sinligt klerikala gift spred demoralisation uti de sociala förhållandena samt undergräfde statens styrka — och han grep en karakter ur denna krets samt ställde honom framför åskådaren, för att i sin mån motverka sedeslösheten under det presterliga hyckleriets mask. Han skref sin Tartuffe, och man skriade, och man förkorsade sig och man menade, att pjesen var en skamlös scenisk libell, men ej ett konstverk, det var ett tendensstycke, under det Racines klassiska tragedier deremot voro frukterna af kons:ens blomma. Men nu står Tartuffe såsom ett komediens mönster på repertoiren, under det man gäspar redan vid blotta tanken på Racines tragedier från scenen. Den stora mängden kände i Aristophanes och Moliöres skapelser igen sin tids lyten och fel, och den gaf dem sitt bifall, alla hyper-konstberidare oaktadt. Och likväl voro de för sin tid blotta tendenspjeser, mästerligt utförda det erkännes och genom diktarne förädlade dithän, att de för deras samtid utmärkande lyten, som de gisslade, blefvo af ett allmängiltigt innehåll, gällande för alla tider. I Tartuffe ser åskådaren framför sig den skenhelige skrymtaren, den hvitmenade griften med de dödas ben uti, och han applåderar derför fortfarande den diktare, som djerfts rycka masken af honom. I våra dagar ingriper pressen så mäktigt uti alla samfundslifvets förhållanden. Det finnes knappast något område inom det sociala lifvet, der icke pressen på ett eller annat sätt verkar till godo eller ondo. Det är derför ej underligt, att den dramatiske skriftställaren, som just har till uppgift att för åskådaren framställa en spegelbild af sin tid, om han icke rör sig på det rent historiska området, äfven gör detta pressens mäktiga inflytande till föremål för sin behandling. Det till och med förundrar oss, att detta icke sker oftare. Journalisterna äro icke fullkomligare än andra menniskor. Det finnes ibland dem mången Tartuffe, som under ytan af att vilja kämpa för sanning och rätt mot våld, väld och tyranni döljer det slemma vinstbegäret, som talar så vackert om friheten, under det han sjelf ej kan tåla någon annans viljofrihet än sin egen, som ordar om sin oegennytta, under det att blott den egna nyttan för hans penna. Detta är en sanning, och hvad som är en sanning bör konstnären ej sky att i sina skapelser framhålla, då det icke går utom gränserna för det sköna. Journalisterna få således underkasta sig att göras till föremål för scenisk behandling, de som alla andra. Den ene dramaturgen kan framhålla deras fel, den andre deras förtjenster. Hr Laube har velat i ÅOnda Tungor förnämligast angripa den smädefulla pressen, denna afart af vår tids herrliga och stora häfstång för utvecklingen: det fria ordet. Han har velat visa, hurusom en person kan dölja sig bakom en stackars ansvarings rygg och rikta förtalets gadd äfven mot fosterlandets högsta karakterer och främsta män, likasom han gör den svaga försvarslösa qvinnan, genom smädelsen, till mål för den vilseledda hopens angrepp. Hr Laube har här vidrört ett lyte för vår tid, hvilket är en gren af det i alla tider existerande förtalet, hvars form denna gång är skandalpressen. Det finnes insen ojäfvig, som kan förneka sanningen af skandalpressens tillvaro i nästan hvarje land, ej heller att man i några länder kan vara en af lagens arm oåtkomlig skandalskribent, som antingen sjelf eller genom andra begagnar pressen som medel för sina enskilda ändamål, utan att bry sig om, huru hans väg kan vara broagd med krossade hjertan, det allmänna och let enskilda till skada. Berättigandet af skandalpressens sceniska framhållande är såedes fullt estetiskt. En annan sak blir nu, om hr Laube i Onda Tungor lyckats skapa en sann konstprodukt. Vi tro, att ett stort fel vid hans pjes är, att denna är ett skådespel och ej en komedi. En fransman skulla af defta Stäff