Göteborgsposten – 4 november 1868, sida 1

skar dig, ty då skulle du dö heldre än att så lätt släppa mig ifrån dig. — Lätt? upprepade han i bitter ton. Om denna pligt är lätt, Meg, Gud förbarme sig då öfver dem som ha svårare att uppfylla! — Nu kan det vara nog, afbröt Robert Nelson hnftigt. Jag är trött på allt detder pratet. Följ mig. Jag väntar ej en sekund längre. — Mitt barn! Måste jag skiljas från mitt barn? utbrast den olyckliga qvinnan i det hon tryckte barnet hårdare mot sitt bröst. Oh, John! kan han taga ifrån mig mitt barn ? Kan han tvinga mig att lemna äfven det efter mig? — Skall jag då ej ha något qvar, Margaret? sade John Hartley i förtviflad ton; skall jag på en gång förlora både hustru och barn? Vill du ej lemna Daisy qvar såsom en tröst för mig så att ej mitt hjerta må brista? Hon rusade tillbaka till honom och lade barnet i hans armar. — Jag gifver henne till dig, John, utbrast hon i feberaktig ton; älska henne för hennes olyckliga mors skull. — Du hade i alla fall ej fått taga henne med dig, sade Robert Nelson hånfullt ; jag vill inte ha andras barnungar hos mig ; men du tyckte väl att det var så godt göra en dygd af nödvändigheten, Nå är du färdig nu?