Göteborgsposten – 4 november 1868, sida 1

— Vi så snart se huru det blir med den saken, sade han. Jag ville låta dig så tid att packa ihop dina saker, men du måste gå utan dem nu — på ögonblicket. — John! John! rädda mig! ropade hon i det hon flydde till sin mans sida. — Margaret! min älskade! jag är maktlös. Jag har ingenting att säga gentemot din förste mans anspråk. Ilan har laglig rävt till dig, min arma flicka, jag har ingen. Bed, Margaret, bed, min älskade, att himlen måtte gifva dig styrka att göra din skyldighet. Det enda som återstår oss båda är bönen. Men hon vägrade fortfarande att lyda Robert Nelson under passionerade försäkringar att hon ej tillhörde honom, att hon ej vore hans hustru och att hon heldre ville dö än återvända under hans beskydd. — Margaret, inföll John Hartley med sin lugna stämma, min hustru — ah, nej! jag menade min älskade, hör mig och var stark; motstånd är gagnlöst. Det är vi som, ehuru oss ovetande, ha gjort orätt; det är våra händer som nu äro bundna, och himlen som låtit din man bli vid lif och återvända vill äfven att du skall göra din skyldighet mot honom, liksom du gjort den mot mig. — Du älskar mig ej, John, svarade hon sorgset; du kan ej älska mig så som jag äl