Göteborgsposten – 3 november 1868, sida 2

kunde ju ha ådragit sig någon skuld som var henne obekant. — Nej, nej! utbrast han slutligen då han återfått förmågan att svara henne; icke det, Margaret — oh! jag önskar att det vore endast det; jag skulle önska att fängelse för hela mitt lit kunde göra ogjordt hvad som inträffat i dag. Dröj en minut, min älskade; jag måste uppkalla hela mitt mod för att kunna säga dig allt. Oh, Margaret! var stark, ty jag bringar dig nyheter som äro värre än döden. Hon var allttör upprörd och orolig för att nu vidare uppmana honom omtala hvad som händt. Hon kunde blott stirra i sin mans ansigte med bönfallande blickar och trycka sig intill hans bröst. — Meg, vi ha varit lyckliga tillsammans, ha vi ej det? Jag har försökt göra dig lycklig. Säg har jag haft framgång? Tanken på det missnöje med sin belägenhet som hon nyss känt flög genom hennes hufvud, och hennes ögon fylldes plötsligt af ångrens tårar; men då hon svarade: Åja, ja, min älskade; Gud skall veta att du det har! svarade hon uppriktigt och med öfvertygelse om sanningen at hvad hon sade. — Och du älskar mig? fortfor han; jag