Göteborgsposten – 3 november 1868, sida 2

darrar du och ser på mig så besynnerligt? John, jag har aldrig sett dig sådan förr som nu. — Jag har heller aldrig haft tillfälle att känna så, som jag nu känner, Margaret. Jag bringar dig onda nyheter, min älskade —nyheter som nästan krossat mitt eget hjerta. Hon såg på honom med förvåning. Der stod hon, lefvande och frisk, och Daisy slumrade på hennes arm. Hvilken stor olycka kunde hända henne, som ej berörde någondera af hennes lifs älsklingar? — Oada nyheter, John? Hvad kan det vara? Oh! säg mig det fort. Han försökte svara henne, men rösten svek honom. Ett torrt, hest ljud framgick ur hans strupe, hvilket tycktes hota att qväfva honom. På samma gång tyckte hans hustru sig höra andra totsteg i korridoren, som om deras samtal ej skulle försiggå utan en lyssnare. — Det är någon i huset! utropade hon. Oh, John! håll mig ej längre i denna spänning? År det — bysättning? Hon hade haft någon erfarenhet deraf under det hon lefde i sin brors familj, och fruktan derför hade alltid gjort henne återhållsam i sina utgifter — men hennes man