Göteborgsposten – 3 november 1868, sida 1

han ha hängt upp den på klädhängaren i törbigående, ty utan att stanna ett ögonblick tillryggalade han den trånga korridoren som ledde till det rum der Meg befann sig. Hon kände att han stod på tröskeln och dock vände hon sig ej om, utan med hakan stödd mot handen och armbågen mot knät bibehöll hon den ställning i hvilken han fann henne. — Margaret! Rösten var så rosslig och låg, tonen hvari han uttalade hennes namn så olika det smekande uttryck John brukade använda då han helsade henne, att ensamt nyfikenheten då skulle ha förmått henne att se upp emot honom. Detta hvita ansigte, hvari smärta och fruktan tydligen afspeglade sig, dessa sorgsna ögon, fulla af medlidande, dessa darrande läppar — tillhörde de, kunde de tillhöra hennes gode, förnöjsamme, gladlynte man? — John, John! hvad är på färde? Har någonting händt? Är dn sjuk? All slöhet och likgiltighet försvann vid första blicken på honom, och inom ett ögonblick hade hon sprungit fram till honom, med barnet på sin ena arm, och kastat den andra omkring hans hals, — Hvad är på färde, älskade? Hvarföre