Göteborgsposten – 2 november 1868, sida 2

fen, så att ofta då han återvåändt till sitt he m, drog han sig undan sitt barns sviekningar af fruktan för att någon smitta skulle kunna meddelas från hans kläder. Och huru, då ingen sådan fruktan föresanns, hans, sinne kunde vara så nedtryckt af det ständ iga bevitunandet af brott, nöd och sorg, att nan nästan med leda kunde vända sig bort fån sina tarfliga måltider och säga att det för ekom honom som om köttet och brödet ville fjväfva honom vid tanken på huru många so m voro hungrande utan att ha någon utsig t att få stilla sin hunger. Och när skulle det vara förbi? hvad fanns det för utsigt till att hennes man skulle slippa sitt nuvarande lif af plåga och möda? Skulle de tillbriv.ga alla sina dagar i denna osunda, öfverbef olkade stadsdel? Skulle deras barn växa upp, blekt och magert, likt så många andra sorn hon såg omkring sig, derföre att det ald-ig kunde få inandas den friska, rena landtluf cen? Ty Meg Hartley ansåg ej att hennes mans lott var mycket värre än hennes egen. Deras timmar förflöto lika mödosamt, den enda skilnaden var att hans voro mindre enformiga. Hvad lefde hon för annat än gifva sitt barn di; bära det omkring, hjelpa deras enda tjenarinna att tillaga måltiderna och hålla hu