Göteborgsposten – 2 november 1868, sida 2

luft, och kalla då hon knappt vågade använda så mycket bränsle som kunde utestänga kölden, att hon börjat hata blotta ljudet af den rastlösa nålen och vidrörandet af dess tåliga trampa. Hon kunde knappt erinra sig hvad det ville säga att ha en vacker och passande drägt, och hennes lilla barn var aldrig, som hon påstod, så utstyrdt att hon ville visa det. Hvad underhållande böcker, några friska blommor eller frukter beträffar, så hade hon nästan förgätit hvad sådana saker voro, och det var hårdt — det var visserligen mycket hårdt — att framsläpa sitt lif utan en enda lyx, ett enda nöje. Och då tanken på dessa nödvändiga försakelser nedtryckte Meg Hartleys sinne, började tårar samlas i hennes ögon och derefter sakta rulla ned för kinderna. Det var på sådant sätt som det förflutna förlorat förmågan att göra henne tacksam för det närvarande och som hon kunde tillåta att det rysliga minnet af misshandling och förbannelser utplånades af det närvarande obehaget att nödgas äta salt smör och bära omoderna klädningar. (Forts.)