Göteborgsposten – 2 november 1868, sida 2

get reut samt från Måndag till Lördag bråka sin Hjjerna med att finna utvägar tör att få hushfillapenningarne att räcka till. Hon hade inga Fwärmer eller någon som hon kunde kalla vän; ty den församling i hvilken hennes man var tjens tgörande låg på något afstånd från deras egen boning, och Londongrannar, som föga känna och ännu mindre bry sig om hvarandra, göra sig ej det omaket att inleda bekantskap n ed en presthustru, som går klädd i bomull omr eftermiddagarne och bär omkring sitt barn i parken för attlåta det få frisk luft. Om, Jorm Ilartleys familj hade hon ingen kär medorn. Han hade en hel mängd slägtingar, men de voro lyckliga landtboar som bodde nere i Suffolk, och ehuru han ofta sagt att så snart omständigheterna medgåfve det skulle han taga he une och Daisy (deras lilla barn) till sin mor o-h sina systrar, hade detta ännu aldrig blifvit utaf och tycktes aldrig komm a att blifva det. Symaskinen, som var en p resent från hem1e8 smärmor på deras bröll opsdag, var den e uda synliga länken mellan Isartleys och henne sjelf. Symaskinen? Ja. Hon hade välkomnat den som en nyttig och värdefull gåfva; men hon hade varit tvungen att sitta så ofta vid den, sedermera, under heta, qvalmiga dagar då hon längtat efter att få andas in litet frisk