Göteborgsposten – 2 november 1868, sida 1

det enformiga ljudet af symaskinens evinnerliga pickande. Nu föredrog hon antingen af sparsamhetsmotiver eller smak, att sitta i mörkret fördjupad i sina betraktelser framför att låta den otrefnad, hvaraf hon var omgifven, belysas af ett ljus. Och hon hade en hel del att tänka på, denna qvinna, ja, och äfven att sörja öfver — ehuru fem och tjugo somrar ej ännu passerat öfver hennes hufvud. Den slocknade elden spred ännu ett tillräckligt starkt sken, för att man vid detsamma skulle kunnat se, att den nedböjde gestalten som satt bredvid den, var ung och behaglig samt ansigtet vackert, ehuru dess skönhet mera bestod i uttrycket än sjelfva dragen. Och likväl om hvarje timma af lidande, som det varit Margaret Hartleys öde att genomgå, qvarlemnat en skrynkla på hennes vackra panna, skulle den ha varit skrynkligare än någon gammal qvinnas. Ty hon hade lidit mycket och ej utan orsak. Om hon, medan hon satt och stirrade i elden, låtit sina tankar sväfva tio år tillbaka, skulle hon ha sett sig sjelf som Margaret Lee, då hon vid sin fars — en fattig musiklärare — död inträdde i sin brors hus för att bli snart sagdt en tjenarinna åt dennes hustru och barn. Brodern var bokhållare hos en vexelhandlare och hade tagit till hustru en qvinna ur en ännu obe