Göteborgsposten – 2 november 1868, sida 1

oerfarna sinne de sanningar som det var hans yrke att meddeia, och den tröst som det var hans skyldighet att gifva? Hade hon förgätit huru han, efter att ha öfverhopat samme prest med förbannelser och kört honom på porten, vände sig mot henne och lät henne erfara sitt misshag genom någonting ännu hårdare än förbannelser? Hade hon förgätit det fasansfulla lif hon derefter lefvat, och de giltiga anledningar hon hade att darra hvarje gång hennes man visade sig? Hade hon förlorat allt minne af den tröstens dag då, etter en bortovaro som var längre än vanligt, i stället för den man, hvilken hon lärt sig hata och frukta, egaren till fartyget besökte henne för att meddela nyheten om att Mary Jane på resa från Portugal hade lidit skeppsbrott någonstädes vid kusten af Afrika och antogs ha gått till botten med alla som der funnos ombord? Och då, sedan underrättelsen om hennes mans död blifvit ytterligare bekräftad och hon så till vida hemtat sig från den första öfverraskningen af att höra sig vara fri, att hon försökt öfvertyga sig sjelf om att Robert Nelson varit bättre än hon trodde honom vara — hade John Hartley åter kommit till henne — kommit just i tid för att förekomma,