rättlige Jim kunde ej motstå frestelsen att räcka Dora sitt vaxljus i det han i låg ton yttrade: — God natt, miss Paine. Jag hoppas ni stiger upp tidigt och samlar friska rosor för morgondagen. — Ack nej! — jag vet ej — kanhända — yttrade hon och de grå ögonen höjdes mot Jim för en sekund, men sänktes åter med den mest förtjusande förvirring, som tilltog då hon räckte Jim sin lilla hand, yttrande: — Godnatt, mr Ogilvie! Omkring klockan åtta nästa morgon, öppnades dörren till Ogilvies rum sakta och denne gentleman smög sig nedför trappan, öppnade förstugudörren och vandrade till trädgården. Han höll sig tätt intill huset, så att han ej skulle kunna bli sedd från något af de fönster i första våningen som vette häråt. Sedan han stigit nedför trappan till terrassen, följde han en gammal kastanj-all och gick sakta tills han hunnit slutet deraf. Här stannade han, beundrande den vackra Oktobersolen, som just nu började förgylla topparne af de ståtliga gamla träden. Han behöfde ej vänta länge förrän han uppfångade skymten af en klädning i den all han nyss lemnat. Jim vände hastigt om för att gå den till mötes, (Forts.)