gaste medlidande med er utan vilja låta er sjunga hela natten. — Det tröttar mig ej det ringaste, det försäkrar jag er, mrs Baybraham. Jag älskar dessa gamla sånger så högt, att jag aldrig vill sluta. Jag är så glad att ni tycker om dem, jag tror ej många göra detsamma. — Min bästa vän. sade mrs Baybraham för en minut förgätande sin röle, tro ej det. När de sjungas så som af er, vill man heldre höra dem än hvilken italiensk musik eller fransk chanson som heldst. Alt detder få vi för betalning; ej så med dessa ballader. — Du har sannerligen rätt, Louise! Jag har gäspat mången gång vid Covent Garden. — Ack, gå efter min näsduk, Jim; den ligger bredvid mrs Sculthorpe. Ogilvie gick efter den begärda näsduken, men återvände genast. Hans syster följde honom med blicken; då han återvände mötte hon honom. — Jim, hviskade hon, du gör dig sjelf till narr. Hon återtog sin plats vid enkans sida. Jim såg förlägen ut; men han bevarades från all vidare frestelse då Dora tlllslöt pianot och gick att förena sig med det öfriga sällskapet. Konversationen blef allmän tills tiden var inne att gå till hvila. Den oefter