Göteborgsposten – 28 oktober 1868, sida 2

i Bernh. v. Beskow. ) 1 17, Oktober 1868. : Han var ej längre ung till åldersåren, men han var ung till hjerta, själ och håg; en vältalig protest mot silfverhåren uti hans snilles kraft och helsa låg, uti den eld du i hans öga såg, i detta löje, än så morgonsoligt, — den Vises leende, om man så vill, dock myste här och nickade dig till en skalk från yngre dagar helt förtroligt. Han var ej längre ung till åldersåren, tvärtom! han bland oss stod en patriark; men kärnsund var han, kry och yfverboren, med samma lefnadslust, med vilja stark: — frisk ved ännu inunder gammal bark! Den börda, tung alltnog, om ock gemensam, som helt allen han bar och lagom fann, hvem skall den lyfta lika lätt som ban, hvem skall, som han, förslå för allting ensam? O, mången höst har sköflat våra lunder, sen han i Oscars hof var sjaln engång och fyllde upp de långa aftonstunder, mildt lossande på etikettens tvång, med vittra lekar, harmoni och sång! Men sång och harmoni och vittra lekar, de voro än, som förr, hang verla, hans lif, och Vetenskapens ädla tidsfördrif, och Tänkandet, som bortom tiden pekar. Var han en sagans Magus med förmåga att stanna sjelfva dagens snabba char, att aftonsoln, en mildrad purpurlåga, invid sitt skrifbord hålla fängslad qvar? Af denna aftonrodnad mild och klar på hvarje blad, han skref, en glans sig röjer, — såframt det förr ej äterskenet är utaf en evig morgon bjert och skär, än af en qvällsol, som förtrollad dröjer. Men äfven denna vackra qväll omsider dock skulle ha sin natt! — Ack, menskan spår, en högre makt, som mäter lifvets tider och skiftar ödena, dock ensam rår! — den kom, den föll, slog ner som blixten slår. Då — genom svenska sångens rymder hördes en klagan, — den vibrerar der ännu, — likt tonen af en sträng, som brast i tu, och vidare och vidare den fördes .. Så långt den svenska odlingen sig sträcker, hvarhelst ett hjerta slår med sympati för Sveriges framtid, — morgonen, som bräcker, — för sordna dagars stolta poesi, : der skall von Beskows minne värnadt bli; det varma, fosterländska hjertelaget skall ega oförkränkt sin adelsrang, hvad tolk det här an sann, om lyrans klang, historiegriffeln eller harposlaget. Men till den krets, som kring hans byst sig tränger af Gratier, Sänggudinnor, om hvarann, sig äfven trofast enskild Vänskap mänger, och Tacksamheten offrar hvad den kan, en saknad oförställd, en andakt sann. Sjelf böjer här jag rörd och ödmjuk pannan, ty i den verld, der jag mitt strängspel bär, 4il RE Gentiluomo han dock är, — ack nej! hau var det, ban som ingen annan! , Orvar Odd. ) Ur Post-o. Inr. Tidningar.