ögon hon har då hon låter en se dem! Tror inte hon är så rasande blyg hollor, då man riktigt kommer i tal med henne. Jag har god lust att — nej jag vill bli fördömd om jag det gör. Efter dessa mystiska ord lutade Jim Ogilvie hufvudet mot kudden. Hvilka tankar som hvälfdes i Dora Paines lilla hufvud denna natt, kan jag ej säga. Jag vet blott att hon efter att ha uppnått sitt rum ställde sig några minuter framför spegeln, och att hon sedan med ett sjelfbelåtet småleende yttrade orden: jag undrar om han vill? Följande dags morgon var rik på öfverraskningar på Lancehy. — Utomordentligt besynnerligt! sade sir John då han straxt efter klockan nio fullbordat sin toilett. Förstår ej huru mitt toilottrum kan lukta så af tobak. Vid inträdet i frukostrummet kände den värdige baronetens förvåning inga gränser. — Fördöme mig är ej lukten öfver hela huset! trappan luktar som divanen i ett rökrum och på samma sätt är det bär. God morgon, Dobbs, hur mår ni? frågade baroneten. Förb— mig luktar inte äfven ni tobak! Det är väl ej ni som rökat så att hela huset luktar ? (Forts,)