taga vägen 74 — Till Göteborg! — Skola vi då aldrig slippa höra talas om Göteborg? Tänker Göteborg att blifva ett nytt Venedig? — Skall Wermlandstaflan också skickas till Göteborg? — Nej, den skulle verkligen icke dit, åtminstone tycktes konstnären för närvarande ej veta något derom. Vi andades lättare, ty sannerligen är det icke retsamt att oupphörligen höra talas om den der krämarstaden, som kniper bort våra bästa nya konstverk. Men cn fördel hafva vi här framför er, hrr götehorgare. Ni taga visserligen våra konstnärers arbeten, men vi behålla konstnärerna sjelfva. Vi hafva glädjen att se dem verka midtibland oss. Vid Näckströmsgatan här i staden ligger ett hus, som kommer att omnämnas i konsthistorien. Förr i verlden, d. v. s. för halftannat decennium sedan, tycktes den stockholmska målareverlden hafva valt Brunkebergs hotell till sitt högqvarter. Der målade Troili, Staaff, Edvard Bergh. Sedan kommo andra dit och bland dem skapade Wahlberg några al sina vackraste landskap. Nu finnes der endast Billing, om vi ej minnas alltför orätt, som verkar i den gamla traditionen, och det med friskare pensel än någonsin. Huset vid Näckströmsgatan, det Molinska, med egarens smakfulla atelier in på gården, ett verk af, vilja vi minnas, honom sjelf och arkitekten Söderlund, det huset har under senare år blifvit den förnämsta härden för konsten i Stockholm. Der målade för ett par år sedan Malmström, Rydberg, Brandelius, dit tänkte Ankarcrona flytta och dit flyttade Egron Lundgren, fastän den sistnämnde snart for till det landet, der lifvets första vilkor är strängar på guitarren och en adorada på balkongen, der man har så många gamla, orimligt svarta taflor, under det solen är så orimligt glad och der hvar och en måste trifvas, som är road af färgspel, guitarrer, kastagnetter och kulörta strumpeband, utan afseende på regeringsformen och den för tillfället herrskande, vare sig en Marfori eller en ädel general med eller utan drottning, fem generaler, tio generaler. För närvarande är det Molinska palatset bofolkadt af konstnärer nedifrån allt ofvantill. Förutom mästaren sjelf, finner man i ateliern på gården hr Kjellberg, nyligen hemkommen från en lång pilgrimsfärd till Rom och nu sysselsatt med att biträda prosessor Molin med arbetet å den ofvannämnda gruppen Amor och Psychok. Söker man en arkitekt, så bor major Edelsvärd en trappa upp. Annu en trappa, och ni finner Molin sjelf. Ywerligare i höjden och ni kommer till Edvard Bergh. Har man hvilat sig en stund vid hans skogsinteriör och de ofvannamnda taflorna med motiver från skärgården och Wermland, hemtar man måhända krafter att stiga ännu en trappa upp, den fjerde och sista, för att se huru professor Malmström åter kastat sig i stridens hvimmel och utvecklar sina härföraretalanger på Bråvalla, en kolossal duk med ofantligt många figurer, Det är nu på fullt allvar striden rasar. Alla föregående försök af samma konstnär att taga itu med Brävallaslaget hafva varit endast små förpostsäktningar. Att prof. Malmström går segrande ur striden, tro vi oss kunna förutsäga, oaktadt vi tillsvidare icke yttra oss något närmare om denna jättetafla. Tid och krafter till dess fullbordande fordras i rikt mått. När den der taflan en gång blir färdig, är det val icke mycket qvar af professorn, yttrade häromdagen en kritiker, som mer intresserade sig för konstnären, än för konstverket. Vi hoppas att det skall, äfven efter Bråvallaslagets utkämpande, vara så mycket qvar af konstnären, att han kan måla ännu många sådana jättetaflor och emellanåt hinna med en hel mångd små alskvärda barnhistorier, förutom alla illustrationer till värderika böcker. Prof. Malmström afslutar nu de teckningar, han gjort till en ny praktupplaga af TegnäErs Frithioff, som utkommer på P. A. Norstedt Söners förlag. Bredvid Malmströms atelier har landskapsmålaren Holm sin. UHr Holm har många år vistats utomlands, i Dässeldorff, Carlsruhe, Paris o. 8. v. samt gjort studieresor i åtskilliga trakter af Europa, isynnerhet i Bayern. Från dessa ströftåg har han hemsört digra portföljer med etyder, ibland hvilka man finner ett stort antal förträffliga aqvareller, synnerligen med motiver från det pittoreska Bayerska berglandet, liksom för öfrigt från Norge och Lappland. Nyligen återkommen till Stockholm, är hr Holm nu sysselsatt att ordna dessa rika minnen och har på stafflierna äfven flera påbörjade taflor. När dessa hunnit fullbordas taga vi oss friheten att i låsarens sällskap åter helsa på hos hr Holm. Förutom alla dessa konstnärer, träffas i det Molinska huset ännn ett par andra målare, baron Sparre, och löjtnant Cederskiöld, om hvilkas verksamhet vi äfven en annan gång hoppas få tillfälle att meddela något. De målare, som icke bo i kolonien vid Näckströmsgatan, hafva vi ännu icke haft tillfälle att besöka, med undantag af baron Koskull, hos hvilken vi aflagt ett kort besök och som vi funnit arbetande på en ny genretafla, en landtlig interiör med en gosse och en flicka, hvilka förskräckas öfver början till en sotareuppenbarelse i koksspisoln. I baron Koskulls atelier återsågo vi det vackra vinterlandskap, som han hade utställt på akademiens exposition förliden sommar. Vi glömde att efterfråga om det är säldt. Sannolikt är det ännu osåldt, emedan det ännu finnes hos konstnären; men det går vål snart till Götebore. kunna vi förmoda.