ken hans rum låg, och i det han så gjorde var han nära att stöta omkull miss Paine. Hon uppgaf ett svagt rop och tog ett steg tillbaka. — För himlens skull skrik ej! sade Jim; det är bara jag. Jag har varit nere för att få röka en cigarr. Sir John är så efter sin tid, att han ej har ett rökrum i sitt hus. — Oh, bäste mr Ogilvie, hvad ni skrämde mig! Ack, jag kan knappt tala! Kunde ej tro att jag skulle möta någon, stammade hon. — Okantligt ledsen öfver att ha skrämt er. Det är alltsammans sir Johns fel, då han ej som en annan kristen menniska har ett rökrum i sitt hus. — Oh, hvad jag blygs — att vara klädd på detta sätt! — och de grå ögonen blickade upp för en minut, hvarefter den vackraste rodnad färgade miss Paines kinder. — Vid Gud! hon är vacker, tänkte Jim. Hon hade den anständigaste hvita nattdrägt, kantad med blått, och hennes hår hängde ned till veklifvet. — Ronsens, vi ha ingenting att förebrå hvarandra i det fallet, sade Jim och kastade en blick på sin egen rökrock. Damerna tänka alltid på det passande, men jag är säker på att miss Paine aldrig i sitt lif sett bättre ut. — Oh, ni får ej säga sådana saker, Jag