Göteborgsposten – 27 oktober 1868, sida 1

församladt der. Ian kunde ej misstaga sig om hvem som var enkan; der satt hon en vacker qvinna, med stora svarta ögon, klädd i majsfärgadt siden. Ögon som ömsom tycktes inbjuda till samtal, ömsom kräfva beundran och i hvilka en skarpsinnig granskare skulle ha kunnat läsa: om ni skulle tycka om att kurtisera mig en smula, så är det ej mig emot. — Ett vackert ansigte! tänkte Jim. Det är niccen, förmodar jag — dender blyga lilla varelsen i hvita klädningen med röda banden. Dora Paine var liten och spenslig, ej precist vacker, utan att man dock kunde säga hvarföre, och man ville gerna betrakta henne ännu en gång för att se om man ej misstagit sig. Man fann att hon hade ett par mycket strålande grå ögon, blott man kunde uppfånga en skymt af dem, men hon var tydligen så blyg att det ej var lätt att få henne att se på en. Hennes drag voro långt ifrån regelbundna, ehuru hon hade en vacker men något stor mun, som visade mycket vackra tänder, då hon vågade sig på att småle. Vid de få tilltällen då ögonen upplyftades och blickade mot en, blef man nästan frapperad af att finna hvilken vacker flicka miss Paine var; men detta intryck dog bort så hastigt att man efter ett par minuter började tro att man misstagit sig, och att hon ej var annat.