Göteborgsposten – 27 oktober 1868, sida 1

republik under tre år eller tre århundraden. Hvarför skall Spanien betungas med en furste, om hvilken det ingenting känner och hvilken det ännu mindre bryr sig om? Hvilket styrelsesätt man än skulle kunna hitta på, är Spanien i sjelfva verket en demokratisk stat. Det är nu för alltid förbundet med allmän rösträtt, med den mest oinskränkta pressfrihet, associationsfrihet o. 8. v. För upp en aldrig så bög tron, så skall den dock blifva grundad på republikanska institutioner. Man säger att en tron är en bom mot medborgarnes äregirighet, att laglig tronföljd förekommer periodiskt återkommande tvister, att en rätt förstådd konstitutionel styrelse blott är en republik med en ständig president. Men hvad behof har man väl af en furste, en ntländsk furste, möjligen en idiotisk eller utsväfvande furste, hvars högsta förtjenst ligger i den utsigt han kan erbjuda till en oafbruten tronföljd? Har icke Spanien några välkända, skickliga och populära medborgare, till hvilka det kan blicka upp såsom till upphof för en ny dynasti. Kau Spanien göra bättre än proklamera president Prim, diktator Prim eller slutligen kejsare Don Juan Prim ? Sådana äro de råd som försåtligt framställas af några bland Prims bittraste fiender och äfven af några bland hans mera ifriga än förständiga vänner. Vore icke Prim sjof sådan som han är, skulle saken vara någorlunda utförbar. Men Prim vet bättre, Jag har beskrifvit generalen som en årcgirig man; jag menade dermed ej att tadla honom, ty den gränslinie, som skiljer äregirigheten såsom den värsta bland laster från den största bland dygder, kan ej dragas af någon mensklig hand. Prim är äregirig; han känner sitt eget värde och vet med sig att han är född att herrska; han har sitt lands välfärd i sin hand liksom den ligger honom på hjertat, och han känner att ingen man eger större förmåga eller vilja att befordra densamma. Hända hvad hända vill, måste Prim stå i spetsen för spanska regeringen. Sammanknåda alla furstar och konungar i Europa till en kandidat, egande al t som erfordras för konungatronen, för honom till Madrid, och jag trotsar er att till hans förmän väcka en tiondedel af den entusiasm som oemotständligt bröt lös vid Prims triumftäg in i Madrid d. 7 d:s. Men det gifves män som äro födda till konungar och det finnes män hvilka äro bestämda att endast bli konungamakare. Prim ar ej den man, hvilken ger efter för en så däraktig frestelse. Jag vill ej säga att han skulle stöta undan en krona ifall ban kunde få den, jag håller honom ingen onödig räkning för oegenvytta och sjelfförnekelse, men jag forsvarar hans goda, klara förstånd och urskiljning. Han vet mycket väl hvilken tornekrona det kungliga diademet skulle vara på hvarje spansk undersåtes panna. Han känner fullkomligt till förgängligheten af all popularitet, äfven den som nu är så bullersam omkring honom. Han kan lätt föreställa sig den afund, det oblidkeliga groll, som skulle komma att hysas af dem som nu äro hans likar, samt missräkningen hos massorna, hvilka skulle vara färdiga att bryta sönder den de sjelfva uppställt på altaret. Naturligtvis — åtminstone är det mycket troligt — skulle oppositionen undertryckas med stark hand. Men mången, som skulle kunna besluta sig för att bli konung, skulle rygga tillbaka för nödvändigheten att bli en tyrann. Det är icke en hvar som skullo ha hjerta till att göra en statskupp och vandra genom bled upp till tronen. Jag är fullt säker om att Pirims äregirighet ej är af den blodröda färgen. Han kan bli utsatt för den grymma nödvändigheten att utgjuta blod för landets skull, men han skall säkerligen ej sätta sig sjelf i den ställning, att han måste göra det för sin egen upphöjelse. Hittills har han betraktat denna plan som en vision af hjernsjuka och enfaldiga teoretici. Men om samma plan ställdes framför honom i en mera allvarsam form, är jag säker om att han skulle rygga tillbaka från den med vämjelse och afsky och med orubblig beslutsamhet afslå hvarje tanke derpå, älven om det blefve honom nödvändigt bryta med sina vänner, lemna sitt land och ännu en gång söka lugnet och obemärktheten i sin säkra tillflykt, Harrowroad i London. ——p zk—