Göteborgsposten – 27 oktober 1868, sida 1

men hvilket ofantligt sken behöss ej för att finna en hel nation. Och nu är ej blott icke spanska folket republikanskt — der finnes icke ens något republikanskt parti. Med undantag af några få hederliga tokar, förkastas blotta tanken på en republik tillochmed af ledarne för det såkallade demokratiska partiet. En Orense eller en Castelar skulle lika litet kunna åstadkomma en spansk republik som en Ledru Rollin eller en Louis Blanc kunde åvägabringa en fransk sådan. Sådan är den provisoriska regeringens innersta öfvertygelse. Denna regering behöfver ej meddela den åt folket, men det är nödvändigt att för folket uppenbara dess egna äsigter och att säga spaniorerna hvad spaniorerna vilja, ty medvetandet om den stora allmänhetens egna önskningar vaknar blott långsamt och oklart inom dess hjerna. General Prim och hans vänner tadlas för sin inkonseqvens att vilja grundlägga en monarki utan att ba en monark. Om ni vore monarkister, säger man, skulle ni ha sparat tronen, då ni kullstörtade regeringen; ni skulle antingen så godt ni kunnat användt den monark ni redan hade, eller också skulle ni haft en suverän färdig att sättas i den störtades etälle.s Prim och hans vänner erkänna också de svårigheter i detta afseende de haft och ännu ha att bekämpa. Att fördrifva bourbonerna var en känsloaffär, en handling af poetisk rättvisa. Att ha haft en efterträdare till bands skulle ha varit en åtgärd af politisk klokhet, men tills tronen blifvit störtad var det hvarken klokt eller ens möjligt att träffa aftal med någon tronkandidat. Man bör ej sälja huden, innan man skjutit björnen, är den euda sunda regeln i sådane fall. Serrano och hans vänner af 4Liberala unionen äro ännu misstänkta för att hafva hertigen af Montpensier in petto som kandidat. Det är troligt nog, att något hemligt förstånd förefinnes emellan denne pretendent och de fördrifne generalerna. Men hertigen af Montpensier har helt visst förlorat sina utsigter. Hade han djerft och öppet ställt sig på sina anhängares sida och hade ropet från början varit: Ned med Isabella och upp med Ferdinand! skulle han kunnat bli den spanska monarkions Wilhelm af Oranien. Men han dröjde i Lissabon utan att vilja gripa tillfället i flygten. Om folket nu tager honom på hans ord — om Spanien lik en stolt skönhet säger honom: Den som ej onska. få mig, förtjenar ej att ha mig — så har han blott sig sjelf att tacka härför. Huruvida han var lysten efter kronan eller ej, vet han bäst sjelf; men hvad en hvar nu är säker om, det är att han ej skall ha den. Med undantag af denna negativa visshet, kan ingenting med säkerhet förutsägas om den blifvande konungen af Spanien. Det är ett sorgligt bovis på den grad af förfall, till hvilken kungligheten nu hunnit, att det bland alla de prinsar som nppräknata icke blott icke finnes en enda, hvilken kan sägas ha någonting som talar för sig, utan till och med att det icke finnes en enda som icke af en eller annen orsak är så godt som omöjlig. Det är icke fråga om den sämste eller bäste. Då man ingenting bar att välja på, bör man ej vara sparsmakad. Hvad som är väsentligt är, att provisoriska regeringen skall kunna framställa en kandidat som är i någon mån antaglig och som man vet skall antaga anbudet. Under tiden kan ingenting vara märkvärdigare än det lugn, med hvilket den nuvarande regeringen blickar framåt mot det oundvikliga dröjsmålet, innan en tronkandidat kan framställas och blifva antagen, Spanien har nu föga mindre än 500 regeringar. Ösverallt herrska de revolutionära juntorna med absolut makt och använda denna för alla möjliga ändamål, hvilka tyckas gynna de lokala intressena, utan att bry sig om hvad det allmännas vål fordrar. Detta kan utan tvifvel kallas för ett kaos, för allmän anarki, men tillståndet har ej ånnu karakteriserats genom några synnerligt beklagliga excesser. Mycket ringa ondt, som kan kallas för allvarsamt, har hittills gjorts, och alldeles ingenting, som man kunde kalla för ohjelpligt. Under tiden erkännas provisoriska regeringar beredvilligt öfverallt. De flesta guvernörerna, de civila såväl som de militära, äro redan på sin post, och de revolutionära juntorna ettdera afstå från sin makt eller underkasta den centralmyndigheten. Ingenting har hittills kunnat vara lättare att styra än dessa juntor. De må misstaga sig, men de framhärda ej tjurbufvadt i sina misstag. Så hade juntan i Barcelona utfärdat ett dekret om att ett af de fåsten, som beherrska staden och hvilket varit syunerligt misshagligt för folket, såsom ett band på deras böjelse för uppror, skulle förstöras. Redan erbjödo sig entreprenörer att utlöra förstörelseverket och platsen hade blifvit indelad till tomter samt annonserad till försäljning; men den provisoriska regeringen anmärkte helt beskedligt, att Barcelouas befästningar voro af högsta vigt för statens säkerhet och att man åtminstone borde uppskjuta förstöringsarbetet, tills förslaget kunde pröfvas af nationens cortes, — och det förkastade beslutet återtogs, hvarför det i folkets ögon förargliga partiet kommer att stå qvar, tills kompetenta auktoriteter fått afgöra om dess ödo. Just emedan landet visar så stor förmåga af sjelskontroll, emedan upprätthållandet af ordningen hittills visat sig vara on så lätt uppgitt, fråga sig en del folk hvarför en sakernas ordning, som nödvändigt måste fortfara de nästa tre månaderna och hvilken ej förorsakar någon oro för en så betydlig period, icke skulle kunna få fortfara en obestämd period — hvarföre hvad som nu är ett undantagsfall icke skulle blifva normalt och hvad som år provisionelt förvandlas till permanent. Spanien är nu och skall under de nästa tre månaderna förblifva en republik; hvarför skulle det då icke kunna blifva en —— — — — — —