Göteborgsposten – 27 oktober 1868, sida 1

än en flicka med temligen fördelaktigt utseende, ingenting vidare. Det föll på Jim Ogilviees lott att sitta vid miss Paines sida under middagsmåltiden, och till en början ledde han konversationen med hela lättheten hos en man af verld; men innan middagen var slut var Jim alldeles bortkollrad. Det var någonting så olika mot allt hvad han förut erfarit. De blyga, enstafviga svaren — det lif som för ett ögonblick spred sig öfver ansigtet vid hans skämt, men derefter åter hastigt upphörde, liksom om hon blifvit till hälften förskräckt öfver det intresse hon visade — allt bidrog att förvirra honom. Han hade aldrig sett något dylikt förr. Ian kunde ej förstå att en varelse kunde vara så blyg, så tillbakadragen, så ljuf som Dora Paine. Han blef nästan rörd till medlidande och var så vänlig och öm mot henne medan damerna ännu suto qvar vid bordet, som om hon varit ett barn. Jag fruktar nästan att han alldeles glömde bort den ståtliga enkan, som satt midtemot honom, för att uteslutande egna sig åt sin lilla granne och försöka förjaga hennes blyghet. Sedan man åter samlats i förmakat tänkte han dock genast på det mål han hade i sigte. Efter att ha kastat en längtande blick på Dora Paine, som med en bok i hand placerat