Göteborgsposten – 24 oktober 1868, sida 1

Råttegangsoch Polissaker. Poliskammaren. De sista ransakningarne i poliskammaren, angående tjufsaker, ha varit mer än vanligt bedröfliga. Det har varit en del flickor och gossar från 11 till 15 år, hvilka i desamma figurerat såsom tilltalade för en sådan mängd tjufnadsbrott, att de torde utgjort allra största delen af dem, som på senaste tiden i staden begåtts. Åldre personer ha dock äfven varit inblandade i dessa brott och det i egenskap af tjufköpare, och om någonsin förbrytelser äro ruskiga, så är det väl dessa personers, som i välmående omständigheter äro nog pedriga och hjertlosa att ockra på och befordra de unga brottslingarnes tidiga förderf. Den första af dessa ransakningar rörde en helt ny industri och ifall donna varit ärlig, skulle den gjort heder åt en ganska utbildad affärsblick. Nägon af de unga förtappade hade en vacker dag kommit att observera messingsskyltarne på låsarne i de förstugor, som de under sina tiggeriexpeditioner gingo förbi. Tiggeriet är nemligen i allmänhet, och synnerligen i vår stad, icke blott ett yrke i och för sig, utan dessutom en förevänning till rekognoscering för blifvande stölder. Nåväl, det beböfdes ej mer än att messingslåsskyltarne skulle bli observerade, att lättheten att frånbryta dem skulle bli uppskattad och att en välvillig man skulle finnas att tillgå, hvilken ville köpa de frånbrutna låsskyltarne, för att ofvannamnde unge tjuf skulle anse sig ha funnit en guldgrufva. Han meddelade sig också med en del andra pojkar, och så började bandet, bestående af Rudolf Andersson, 14 år gammal, Samuel Bernhard Peterssen, 14 år, Emil Nilsson, 12 år, Olaus Nilsson, 11 år, och Carl Alfr. Svensson, 12 år, sina små röfvare-expeditioner. Hvarhelst de i en förstuga fingo syn på en låsskylt af messing, frånbröts den och försåldes sedermera. Det skulle tjena till intet att här berätta alla de ställen der pojkarne bekännt sig ha stulit dylika skyltar; troligt är att deras tjufnader uppgått till hundratal, ty då en tjuf har så lätt att komma åt en vara, låter han ej så lätt hejda sig, isynnerhet då denna vara är så lätt omsättlig som den visat sig vara. Detta återför tanken på den välvillige mannen. Hos ingen annan synes pojkarne ha haft mod att utbjuda de stulna effekterna — hos ingen annan än