Göteborgsposten – 23 oktober 1868, sida 2

och sjöngs, som vanligt innan equipagerna anmäldes vara framkörda. Lord Langholme stod vid ett fönster inbegripen i samtal med några herrar. Hans hjerta var så uppfylldt af en enda qvinna, att han ej hade böjelse för någon has ej mid annans sällskap. Plötsligt gjorde han en ig rörelse och steg ut på terrassen, till ringa förvåning för de andra, hvilka voro t uppi en diskussion rörande grouse-skytte. Han gick tvärs öfver gräsvallen mot en trädgrupp der han sett något mörkt röra sig och var snart dold för de andras blickar. ledt Lord Langholmes instinkt hade ej misshonom: den lilla mörka gestalten var Nel mör ten kärl y — Nelly bittert gråtande bakom de ka idegranarne. — Min älskade! utropade han med bruoch darrande röst vid åsynen af henne. Med heia sin gamla, aldrig slocknade ek på en gång väckt till nytt lif tog han henne i sina armar och tryckte henne mot silt hjerta. -— Vi skola aldrig mera skiljas, min egen älskade flicka! fortfor han i det han lät sina kyssar regna på hennes ljufva ansigte. — Jag trodde att du glömt mig, hviskade hon. gon — Glömt dig, älskade! Liksom om nåman som en gång älskat dig någonsin