gar (d. v. s. så länge riksdagen fortgick) allenast tio dagar haft sammanträde för rådplägning. Vidare klandrar han förvaltningen, som rättat sig efter komiterades beslut angående arvodesberäkningen (under riksdagen), förmenande, att komiterade i den frågan ej egde rätt att besluta, då de endast förordnats att rådpläga rörande roteringsoch rustningsbesväret. Deras beslut rörande arvodet var således hvarken rättmätigt eller giltigt, påstår Sven Nilsson. — Att han alldeles icke var angelägen om komitearbetets skyndsamma afslutande erkänner han sjelf med en förvånande naivetet. Han upplyser neml. K. M:t derom, att då komitån etter julferierna åter sammanträdde här d. 9 Januari, så ifrågasattes om arbetet kunde afslutas till riksdagen eller åtminstone till straxt efter dess början, eller om arbetet skulle uppskjutas för att tortsättas först efter riksdagens slut. Sven Nilsson säger sig hafva varit den förste som påyrkat uppskofvet, emedan ett hastigt afslutande ansågs af honom såsom omöjligt, hvaremot de 4 ledamöter som yttrade sig i frågan talade för arbetets fortsättande, och en af ledamöterna så bestämdt derför, att han genast ville ingå i diskussionen om rustningsbesväret. Af denna lilla episod får man således förklaradt hvarföre komitearbetet fördröjdes och rätta anledningen dertill att krigsministern nödgades uppskjuta med den k. propositionens om landtförsvarets organisation aflemnande till riksdagen. De inom komiten och riksdagen, som ifrigast ordat om den stora tunga som roteringsoch rustningsskyldigheten medför, voro angelägnast om uppskof med denna frågas lösning. Slutligen förklarar Sven Nilsson i sina påminnelser att han icke vill hafva arvode för tiden mellan d. 15 December och d. 9 Januari, ty då vistades han ej här. På arvodet för 112 dagar, under hvilka han faktiskt icke arbetat i komitn, gör han så mycket bestämdare anspråk. Då K. M:ts beslut öfver Sven Nilssons besvär meddelas skall jag derföre redogöra. (Forts.)