D. F. BCNNILEKS BOKTLRYCKERI. 1868 sz —— — — — ——— armäförvaltningen fattade, genom hvilket traktamente beviljades blott för några dagar under riksdagen, enär ingen lärer tro, att arbetet inskränkte sig endast till dessa dagar. Härvid förtiger likvisst Sven Nilsson att komitäns konsepthandlingar (om hvilka jag tagit kännedom) alldeles icke vitsorda hans arbetsamhet; icke en enda af de många tabeller, som förekomma, är utarbetad at honom, och jag tvekar således icke att såsom en humbug karakterisera hans antydan, det han under riksdagen medverkade till eller egnade sin tid åt komitgarbetet utöfver de tio dagar, som han jemte de öfriga ledamöterna bevistade komitöns sammanträden. Sven Nilsson försäkrar dernäst att den finansiella sidan at armeförvaltningens beslut är af så underordnad vigt mot den principiella, att han derföre ingalunda skulle upptagit K. M:ts tid med besvär öfver den ifrågavarande åtgärden; men han -har ansett det vara af hög vigt att veta, huruvida embetsmän och myndigheter hafva att hörsamma K. M:ts bestämda och tydliga föreskrifter, eller det kan tillåtas dem att under mer eller mindre långt sökta förevänningar handla efter eget godtycke. — Åå hvilkendera af dessa principer som tillämpas, beror — upplyser Sv. Nilsson vidare — konungamaktens styrka, samt medborgarnes välfärd och säkerhet; tilläggande Sven Nilsson att förgätves skola alla svenska män, som anse att landets sjelfständighet i högst väsentlig mån beror af en stark konungamakt, söka denna, om den ej åtlydes af de organer genom hvilka den verkar, och de medborgare som blicka med hopp och förtröstan upp till konnngamakten såsom den högsta vårdaren af deras välfärd och säkerhet, skola upphöra att anropa denna makt, om de finna att underordnade myndigheter icke känna sin pligt, eller varda tillhållna att åtlyda de föreskrifter som blifvit dem i vederbörlig ordning gifna. Och hela detta ordsvall låter Sven Nilsson flöda, alla dessa hotelser utslungar han allenast derföre att armåförvaltningen — vägledd af komitåens eget beslut — icke ansett sig kunna oller böra tilldela honom arvode för 112 dagar, hvilka han iake användt såsom arbetande ledamot i komiten. Öfver dessa besvär infordrade K. M:t armöförvaltningens förklaring. Den är ganska omständlig, hofsam men allvarlig ; deri framhålles att det af Sven Nilsson åberopade k. brefvet visserligen afsäg att bereda landsortskomiterade ersättning för lefnadskostnader och tidsspillan under den tid de i och för komitöarbetet behöfde uppehålla sig i hufvudstaden, men icke under den tid de i egenskap af riksdagsmän ovilkorligen måste uppehålla sig derstädes; och att sådan ersättning icke kunde dem tillkomma under den tid arbetet i komitän afbrutits för riksdagen. Det var också af sådan anledning som ersättning endast tilldelades dessa ledamöter för de tio dagar som de under riksdagen haft sammanträden i komitön. Vidare upplyses att Sven Nilsson såsom ledamot i Andra kammaren uppburit både arvode och reseersättning för hitoch hemresa, men tillika uppburit ersättning äfven för hitoch hemresan såsom ledamot i komiten. Den enda inkomsttillökning som armåförvaltningen anser böra tillerkännas Sven Nilsson är arvode för tiden mellan d. 15 December och d. 9 Januari (140 rdr), hvilket belopp han icke i sin räkning upptagit. Enahanda belopp har på särskild reqvisition blifvit till Bälter Sven Ersson utbetalt. I afgifna påminnelser mot nyssnämnda förkiariog vidhåller Sven Nilsson sin tolkning af det k. brefvet, och erinrar att deri intet förekom derom att arvodet skulle upphöra under den tid ledamöterna i komiten fungerade såsom riksdagsmän, utan har det k. brefvet anvisat de utsatta arvodesbeloppen såsom godtgörelse, hvilken borde tillkomma de till rådplägning om roteringsoch rustningsbesvärets lindrande inkallade, — hvarvid Sven Nilsson dock förbigått den vigtiga omständigheten att komitöns ledamöter under loppet af 122 dabegagna Hörsta tillfälle att bjuda honom på