gående en gång tillförne omnämnda, hvilket ledamoten i Andra kammaren Sven Nilsson från Skåne gjort anhängigt, och hvilket är så tillvida ganska märkligt som det ådagalägger huru långt vinstbegäret kan drifva en för öfrigt ganska skarpsinnig man. Om de rätt kuriösa besvärshandlingarne har jag tagit kännedom och skall för deras innehåll i korthet redogöra, äfven derföre att hvarken tillförne har förekommit eller sannolikt hädanefter skall ett besvärsmål af lika beskaffenhet med detta förekomma. I Oktober månad förlidet år tillsatte K. M:t en komite för att behandla frågan om yrkad lindring i roteringsoch rustningsbesväret. Åtskilliga ledamöter i riksdagens begge kamrar inkallades i nämnde komit6, hvars arbeten fortgingo från d. 25 Oktober till d. 16 December, då åtskilliga ledamöter hemreste öfver julen. D. 9 Januari samlades de här ånyo, hvarefter arbetet fortgick till d. 15 i samma månad, då riksdagen öppnades. Komitearbetet verkställdes emellertid af kammarrådet Charpentier och kamrer Himmelman, hvilka icke voro riksdagsmän. Under de fyra månader som riksdagen varade hade ej komitns ledamöter sammanträde mer än tio dagar, och då egentligen för att öfverlägga rörande de arbeten, som hrr Charpentier och Himmelman utfört. Från d. 16 Juni, då riksdagen afslutades, och till d. 27 i samma månad, då komitön upplöstes, arbetade ledamöterna gemensamt. I det till. armeförvaltningen aflåtna k. brefvet om tillsättningen af oftanämnde komite föreskrefs, att ledamöterna från landsorten skulle under vistelsen härstädes åtnjuta 6 rdr om dagen, såsom traktamentsersättning, samt beräkna sig godtgörelse för en hit och en hemresa enl. 5:te klassen i 1865 års resereglemente. Innan komiten upplöstes beslöts af pluraliteten, att ofvannämnde dagtraktamente icke skulle af de ledamöter, som tillika voro riksdagsmän, åtnjutas under riksdagen för mer än de tio dagar, som komiten haft sammanträden. Mot detta beslut reserverade sig riksdagsmännen Sven Nilsson och Bälter Sven Ersson, hvilka yrkade att traktamentet skulle till dem såsom ledamöter i komiten utbetalas under hela riksdagen, enär de obestridligen under tiden vistats här. Efter arvodesräkningarnes granskning i armåförvaltningen underkändes Sven Nilssons och Sven Erssons anspråk på arvode under hela riksdagen, men tilldelades sådant för de tio dagar, som komitön rätteligen haft sammanträde medan riksdagen pågick. Ölver detta armförvaltningens beslut, hvilket grundade sig på komitns eget förut fattade beslut, anförde Sven Nilsson besvär hos K. Maj:t. Dessa besvär äro allt annat än blygsamma, men vittna desto mera om advokatens fyndighet. Sven Nilsson är i dessa besvär mycket ond på armåförvalningen, och han skonar icke heller sina kolleger i komitön, hvilka i afseende på tiden för dagtraktamentets beräknande voro af olika åsigt med honom. Sitt anspråk på arvode såsom komitåledamot under hela riksdagen grundar han derpå, att i det kungliga brefvet ej förekom något stadgande, att arvodet skulle innehållas under riksdagen (den omständigheten att K. Maj:t sannolikt förväntat, att komitöns arbete skulle vara fullbordadt till riksdagens början, enär det erfordrades just för den k. propositionen rörande landtförsvarets organisation, förbigår Sven Nilsson försigtigt). Vidare antyder han, att det mesta arbetet verkställts af honom emellan sammanträdena, och derföre hade det förefallit honom nästan otroligt, att, då han visste sig hafva erhållit ett så högt och ingalunda lätt uppdrag emot bestämd ersättning under hela den tid det räckte, se sig blifva ställd i samma förhållande som en dagsverkare, hvilken endast är skyldig komma då han budas, emot ersättning för det arbete han kan verkställa den dag han blifvit kallad. — Sven Nilsson anförde derester, att om traktamentet innehållits under hela riksdagstiden, så hade ett sådant beslut, ehuru stridande emot regeringens föreskrift, dock icke inneburit en så stor inkonseqvens, som det af komst medförde ej stor förbättring i Nelys