VII. Och lord Langholme! hade han verkligen glömt henne under hela denna tid? När han inträdde i förmaket på Muntingdon-IIall var hans första blick efter det älskliga hvita ansigtet som var så noga inristadt i hans minne; men det fanns ej der. IIan blef presenterad för mrs IIuntingdon och hennes vackra döttrar; derefter samtalade han med hela det öfriga sällskapet i rummet — gång efter annan blickande mot dörren som ofta öppnades, men ej för att släppa in den kära gestalt hans ögon sökte. Han satt näst Mabel vid middagsmåltiden, och hon talade till honom och såg på honom, och han svarade artigt, men på ett sätt som tillkännagaf att ham af hjertat ej deltog i samtalet. — Bor er kusin ännu här? frågade han efter en paus med någon tvekan. — Menar ni Eleanor — stackars onkels dotter ? — Ja. — Ack ja, hon bor hos oss, stackars flicka. — Jag ser henne ej här i afton. — Ack nej, hon visar sig aldrig. Det är rätt väl att hon ej är road af sällskapslif