som möjligt, min älskling; lord langholme kommer hit i aften. Nelly vandrade ut i trädgården. IIvad skulle hon göra? Skulle hon anförtro sig åt sin tante och bedja henne för en gång låta henne få komma ned till dinern? Men förutsatt att lord Langholme upphört att tänka på henne (och Nelly hade det bittra medvetandet att han aldrig skickat henne en enda rad, ett enda ord, alltsedan hennes fars död, som bevis på att han kom ihåg henne), skulle hon ådraga sig sina kusiners hån och förakt, och i så fall skulle hon dö af blygsel. De voro så vackra, så fullkomliga, så eleganta; hon i sin tarfliga enkelhet skulle utgöra en fullkomlig kontrast till dem. Kanske — och hennes hjerta klappade af pinsam oro vid tanken härpå — kanske skulle han förälska sig i en af dem och då — rhoppas jag att jag skall dö! utropade hon för sig sjelf bittert sorgsen. Hon hade ej mod att gå in i förmaket, utan vandrade bedröfvad omkring hela aftonen, föreställande sig hans blå ögon stråla mot andra ansigten och hans frimodiga vänliga röst klinga som musik i andra öron. Stackars lilla Nelly!