Göteborgsposten – 22 oktober 1868, sida 2

säkerligen ej nödga mig upprepa min begäran att ni lemnar det. — Pappa! mumlade Nelly med halkfqväfd röst. — Eleanor! utropade hennes far, lemna rummet genast. — Nelly! sade lord Langholme utsträckande sina armar mot henne, då hon sökte återhålla sina snyftningar. — Nej! vid Gud — detta är för mycket! utropade mr Huntingdon passioneradt. Nelly, om du låter denne person lägga så mycket som ett finger på dig, skall du lemna mitt hus i afton och för alltid! Gå till ditt rum på ögonblicket! I sin förskräckelse hade det stackars barnet intet annat att göra än lyda. Det vexlades hårda passionerade ord mellan de båda männen, derefter öppnades dörren igen, lord Langholme vandrade nedåt alln och mr Huntingdon satt ensam i mörkret ursinnig af vrede. Bittra voro de förebråelser han hopade öfver Nelly nästa morgon då han skickat efter henne, och hon med darrande steg lydt hans kallelse. Hans grymma, iskalla ord trängde som knifstygn till hennes hjerta. Att hon, en Huntingdon skulle ha haft hemliga möten med en karl, och dertill en Langholme — skulle ha låtit sig kurtise