Göteborgsposten – 22 oktober 1868, sida 2

ras som en bondflicka — skulle ha förgätit både sin egen och sin familjs värdighet! — Bättre skulle jag veta än att tro på dig vidare, sade han med det bittraste uttryck i sin grymma röst. Du skall aldrig få gå längre ensam än att jag kan se dig från mitt fönster. Och om någonsin du skulle försöka att få träffa denne — att få träffa lord Langholme igen, eller försöka skaffa dig någon underrättelse från honom, så tager jag Gud till vittne att den tyngsta förbannelse, hvilken en far kan nedkalla öfver sin dotter, skall hvila ötver dig! Gå nu. Jag har förlorat allt förtroende till dig; hädanefter är du ej min dotter! Och stackars lilla Nelly, nedtyngd af sorg och blygsel, lemnade den stränge fadern och gick att gråta vid Wilsons trogna bröst. — Jag skall aldrig träffa honom mera, klagade hon för sig sjelf; aldrig höra hans röst mera; men jag skall tänka på honom alltid. Huru skulle jag någonsin kunna glömma honom? Men han skall begifva sig tillbaka ut i verldshvimlet — han skall träffa många sköna qvinnor och de skola komma honom att glömma mig. Huru skulle han väl kunna bry sig om en stackars liten okunnig landtflicka som jag? Han sade att jag var vacker — och lilla Nelly kunde gå till spegeln och