Göteborgsposten – 22 oktober 1868, sida 1

Du växer upp här som en ung vilde utan qvinnligt sällskap, och dessutom vill jag på intet vis stöta mig med miss Swaine. Du skall resa i morgon bittida. — Jag kaa verkligen ej! svarade stackars Nelly, som blef alldeles förtviflad af denna sista underrättelse. — Hvarför icke, frågade mr Huntingdon rynkande pannan. — Min garderob, mumlade Nelly för att få en förevändning. — Jag har redan rådgjort med Wilson rörande detta ämne, och hon har sagt mig att din garderob är i fullkomlig ordning. — Ursäkta mig, men jag vill icke resa, pappa, utbrast Nelly förtviflad och med tårar i sina stora ögon. — Du skall göra hvad jag vill, svarade mr Huntingdon så allvarsamt, att Nelly ej vågade göra någon vidare invändning. Det stackars barnet gick alltså till sitt rum, der hon satte sig att bittert gråta, och på hela natten fick hon knappt en blund i sina svullna ögon. Hon kunde ej låta kapten Wellesly veta det, och han skulle tänka allehanda törskräckliga saker om henne, och då hon kom tillbaka från sitt förhatliga besök hos den gamla mön, miss Swaine, skulle han ha tröttnat att vänta på henne och vara borta, och