som hängde vid hennes sida. Jag måste gå genast. Farväl! sade hon i det hon utsträckte sin lilla obetäckta hand: jag tror ej att jag någonsin skall träffa er vidare. De ljulva, oskyldiga ögonen blefvo helt fuktiga vid tanken härpå, och de röda läpparne darrade märkbart. — Sig ej så! utbrast den unge mannen med en hastig rodnad. Ni kan ej vara så grym, miss Nelly? Git mig något hopp — säg endast att ni återkommer i morgen. — Jag vågar ej, mumlade Nelly med rädd blick. Pappa skulle aldrig förlåta mig; och tänk om någon såg oss och omtalade det för honom! Jag tror att han skulle för alltid förskjuta mig. — Men han kan väl ej tro att ni alltid skall komma att stanna qvar hos honom. — Jag tror ej han tänker derpå alls, sade Nelly; jag kommer naturligtvis att bli en gammal flicka. — Obh, det skall ni visst inte. Ni är mycket älskvärd. — Men jag träffar aldrig någon utom pappa och sir John Swayne. — Hvem är denne? frågade kapten Wellesly svartsjukt. — En gammal ungkarl med peruk och löständer, sade Nelly skrattande,