känna honom. Jag förmodar att det är ett slags instinkt. Jag skulle ej vilja tala vid honom för allt i verlden. — Men tänk nu, sade kapten Wellesly i det ett smålcendo spelade på hans läppar och syntes under kröken af hans bruna mustascher — tänk nu om det varit Langholme i stället för mig häromdagen. — bå skulle jag ha dött af blygsel, utbrast Nelly häftigt, och om jag äfven skulle ha dött af smärta, så skulle jag ej ha låtit honom vidröra mig. Hon såg upp på honom med ett plötsligt uttryck af tvifvel. — Ack nej! hviskade hon småleende; lord Langholme har ej den ringaste likhet med er. — Nåväl då, miss Nelly, vi shola ej tala om honom vidare, men försök endast att tänka litet vänligare på honom; vill ni ej det för min skull? Det skulle vara mycket angenämt att göra något för hans skull, tänkte Nelly, och för öfrigt hade hon på det hela taget ej särdeles stor personlig ovänskap mot sin granne. Tiden förflöt hastigt för de båda unga, under det de samtalade med hvarandra. — Klockan är half sju! utropade Nelly plötsligt efter en blick på det lilla guldur