hjerta att banna henne på allvar. Men tredje dagen var det vackert väder, och redan före den bestämda tiden gick Nelly med lätt hjerta och lätta steg. Han var först på platsen äfven denna gång; men ack, hvilken missräkning! bäcken hade svällt upp till en ström, lika djup som stark, och älskande ha en besynnerlig mani för att hålla sig tätt tillsammans. — Hvad är att göra? sade kapten Adrian. — Ah, jag förmodar vi kunna talas vid lika bra på afstånd, sade Nelly något misslynt. — Nej, det kunna vi ej, min älskade, svarade den unge mannen. Jag skall komma till er. — Men ni kan det ej! — Kan jag det ej? frågade han och hade inom ett ögonblick gått ned i vattnet, som stod honom ända till bröstet, hvarefter han vadade öfver och slutligen stod vid hennes sida drypande som en pudel. En rask och oförvägen ungdom tänker aldrig på reumatism. — Oh, hur kunde ni våga! utropade Nelly förebrående. — Sådant gör jag ofta, då jag är ute på fiske, svarade han skrattande. Men efter ni tycks tänka så högt om saken, så gif mig en belöning för min möda, (Forts,)