Göteborgsposten – 21 oktober 1868, sida 1

om han är lord Langholmes vän. heldre dö än tala med lorden. Under de tre dagar Nelly nödgades hålla sig inne för sin fot var hon i den mest pinsamma villrådighet: å ena sidan fruktan att misshaga sin far, å den andra sorgen att ej få träffa den vackre främlingen mera. Men på fjerde dagen vandrade den olydiga flickan ner mot bäcken att infria sitt löfte till kapten Wellesly. De blå ögonen spanade ifrigt efter henne under det deras egare stod lutad mot ett träd på lord Langholmes sida af bäcken. Det hade ej kommit något regn, så att bäcken var ännu mera uttorkad än förut. Den unge atleten var med ett enda hopp öfver på andra sidan. Nelly lade helt naturligt sina smala fingrar i den utsträckta handen. — Huru är det med foten i dag? frågade han ömt. — Tack, nästan fullkomligt bra. Men jag förlorade min sko sist vi träffades. Kapten Wellesly drog fram det förlorade ur fickan och höll skon emot henne, — Om ni blott ville låta mig få behålla den! bad han. — Jag tror ej den skulle vara er till någon nytta, sade Nelly skrattande i det hon såg på hans fot, hvilken för öfrigt var ganska välformad, Jag vill