Göteborgsposten – 20 oktober 1868, sida 2

Amman kom genast emot henne. — IIerren bevare oss, miss Nelly! Hvad i all verlden har händt? — Jag har vrickat min sot, mumlade den stackars flickan. — Men på hvad satt, min söta vän — huru bar ni er åt? — Åh, det gör så ondt! utropade Nelly; skaffa något att lägga på foten! Ammans tankar riktades genast på medel att bereda lindring åt den lidande flickan. — Söta vän, lägg er ner här på soffan, medan jag går att hemta ratten för att badda på foten. — IIvad i all verlden skall jag säga? tänkte stackars Nelly. Jag vill ej sätta ihop en historia, och om det blir upptäckt skall jag aldrig träffa honom mera. — Säg mig nu, mitt barn, yttrade amman då hon kom tillbaka, huru gick det till? — Om jag berättar er det, vill ni då på heder och tro lofva mig att aldrig låta någon få veta det. Amman såg upp förvånad. — Bevare oss, inte kan det vara någon hemlighet yetrade hon. — Svara, vill ni lofva? — Ja, mitt barn. — På heder och tro?