Göteborgsposten – 20 oktober 1868, sida 1

— Ja, men ert dopnamn. — Nelly — Eleanor. — Nelly, upprepade han; hvilket vackert, välklingande namn! — Och ert eget? — Adrian. — Hvad mer? Han dröjde ett ögonblick med svaret. — Adrian Wellesly, sade han slutligen. — Mr Wellesly? — Jag innebar kaptensgraden vid gardet, sade han småleende; ni kan gifva mig min titel, om ni så vill. — Kapten Wellesly — ja, det tycker jag är bäst, sade Nelly, dröjande vid namnet som om det behagat henne. Jag måste gå nu, tillade hon hastigt, ehuru hon ogerna ville göra ett slut på denna första mera ovanliga episod i sitt enformiga lif. Kapten Wellesly tog ett par steg tillbaka. — Men huru tänker ni gå? frågade han med det för honom egendomliga sluga småleendet. — Jag vet ej, sade hon i det hennes ansigte åter ögonblickligen färgades karmosinrödt. Jag måste väl ändå, tillade hon i det hon bedjande sträckte fram två små händer, liksom ett barn som önskar bli buret.