Göteborgsposten – 20 oktober 1868, sida 1

ett annat af dessa småleenden som klädde honom så väl. Men jag skulle önska att ni ej trodde honom vara en sådan björn som ni tycks göra, miss Huntingdon; han kan visserligen ha sina fel, men han är ej en så dålig karl heller. — Jag är fullkomligt säker på att jag aldrig kan komma att tycka om honom, sade Nelly beslutsamt. — IIvarföre det? hvad är det som ingett er en sådan fördom mot honom? — Emedan han är liten och mörk, svarade Nelly med stor värma, i det hon kände sig fullkomligt hemmastadd med den vackre unge främlingen. Han skrattade hjertligt. — Jag är helt glad öfver att jag ej är liten och mörk, efter detta utseende så litet behagar er. — Åh! jag menade ej det. — Menade, hvad? — Att jag beundrade er, svarade Nelly, halft brydd, halft törtretad. — Och jag tog ej detta smickrande utlåtande åt mig, det försäkrar jag er, miss Huntingdon, Vill ui bevilja mig en ynnest? — Hvilken då? — Att säga mig ert namn. — Ni vet det redan,