Göteborgsposten – 20 oktober 1868, sida 1

— Jag tror ej att Langholme skulle vara alldeles oförsonlig, sade den unge mannen skrattande, och hvad mr Huntingdon beträffar — skulle det ej kunna undvikas att han får veta något om saken? — Men jag kan ej låta er bära mig, mumlade Nelly i det hon blygt såg på honom. — Jag skall vara så varsam, försäkrade han. — Åh, det är ej derför jag är rädd. — För hvad då? — Om — om någon finge se er? — Det är ju den naturligaste sak i verlden att, om ni ej kan gå, ni blir buren; en af er egen manliga tjenstepersonal skulle ha gjort detsamma, och jag torde väl ej vara mera motbjudande för er än någon af dem? — Ack nej! utbrast Nelly hastigt; men ni skall bli våt om fötterna. — Det skulle vara mycket farligt för en så svag, bräcklig varelse som jag är, sade han skrattande. Nåväl! om jag skulle draga af mig mina skor och strumpor? Detta yttrades med en småslug blick på Nelly, hvilken till sin stora förargelse rodnade som en ros. — År lord Langholme hemma? frågade hon plötsligt. — Ej nu, svarade den unge mannen med