Göteborgsposten – 17 oktober 1868, sida 1

p5Art1 ÖIVYCTIAIIOC OCu IHLIUA IIDDHAUIA PU11DUH peln Anderberg. Denne är nu så pass återställd att han korta stunder får gå uppe, men är ännu mycket svag. Vid första förhöret hade åklagaren omnämnt att Petterssons husbonde, handl. Sernberg, skulle yttrat det P. vore af ett hämndgirigt lynne; men dessa ord förklarade hr Sernberg som vid förhöret var närvarande att han, så vidt han kunde minnas, icke fällt. Hr Sernberg tillade att ifall det blefve fråga om att han skulle gifva Pettersson ett betyg, så ville han afgifva ett sådant som vore mycket godt. Af de igår afhörde vittnena hade ingendera något af vigt att upplysa. Ynglingen Johan Anton Johansson som biträdt Pattersson i boden och äfven legat der, hade väl hört P. vid ett samtal med en Maria Svensson (hvilken omnämnt att P. fällt hotelser mot Anderberg) yttra: Han skall knäppas men icke uppfattat, hvem detta yttrande gällt. Han hade vid förra förböret uppgifvit att han sofvit hela natten, tills han kl. !,6 på morgonen blef väckt af Pettersson. Vid förhöret i går sade han sig ha vaknat då någon bultade på dörren. Detta var vid det tillfälle då polisen knackade på, eller kl. 3,5 på morgonen. Han, liksom Pettersson förnekade, att ha hört ropen: Det är polisen som vill int och detta oaktadt hvarenda menniska i huset hört detta rop. Han skulle af Pettersson genast på morgonen blifvit sänd till stallen att rykta hästen, något som han eljest aldrig fick göra. Denna uppgift lärer han privat halt, men förnekade den nu och sade att han blott efter vanligheten blifvit sänd att hemta vatten. I allmänhet syntes hans uppgifter något tummade till fördel för Pettersson. Måhända vågade han icke i närvaron af sin förre husbonde yttra sig så fritt som han bort. Pettersson vidhöll den orimliga historien om att han ej kunde förklara blodfläckarne på rocken annorlunda än att det skulle ha varit råttblod. — Hans anmärkning, att han omöjligt den ifrågavarande natten skulle kunnat bära nämnde rock, emedan han för att hemta den skulle behöft luta sig öfver den plats der Anton Johansson, sof försol, dels i betraktande deraf det ynglingen Johansson medgifvit sig sosva som en stock, dender omöjlig är att väcka, och dels på den grund att P. alltförväl kunnat taga fram rocken qvällen förut. Målet remitterades till rådhusrätten och Pettersson återfördes till cellfängelset. — För några dagar sedan hade en mänadskarl vid namn J. Pettersson hos handl. N. B. Holm af bagaresällen Sandegren fått i uppdrag att gå och köpa bränvin. För detta ändamål öfverantvardades i P:s händer en sedel å 5 rdr. P. gick och kom tillbaka med bränvinet samt lemnade tillbaka till Sandegren några ettor virade omkring ett silfvermynt, hvilket S. ej närmare tog i betraktande. På aftonen blof S. åter törstig, men en ädlare dryck skulle det då vara,äfoch en madam Borg sändes då till ett bolagsvärdshus att hemta punsch. Hon mottog af Sandegren det mynt som denne fått af Pettersson och hvilket skulle föreställa en silfverriksdaler. Då madam Borg på värdshuset drog fram sin fjerdedels specie förklarade man henne att denne var falsk. Madam Borg återvände till Sandegren och denne rusade till Pettersson, som förklarade att han Lvisste hvar han fått det falska myntet. Han hade erhållit det på bolagsvärdsbuset, sade han. Detta förnekades dock der med visshet och nu påstod Pettersson å sin siga med lika stor bestämdhet, att han fått icke allenast denna utan äfven tvenne andra falska silfverriksdalrar tillbaka af läderhandl. Andersson på Sillgatan, då han af denne köpt läder qvällen förut. De tvä af dessa falska riksdalrar hade han kastat bakom kakelugnen i sitt rum; den tredje hade han burit på sig och af misstag lagt bland de penningar, som Sandegren skulle ha tillbaka, Hr Andersson kunde ej erinra sig om Pettersson den ifrågavarande qvällen köpt läder af honom eller icke, men säkert var, att ifall han också utan att märka det skulle kunnat emottaga tre falska enriksdalrar, så skulle han dock bestämdt observerat att 46 voro falska då han åter gaf ut dem på en gång. Pettersson som först uppgifvit att han, då han skulle erhållit de falska penningarne, gått sitt eget ärende, uppgaf sedan att han varit skickad af en bonde för att köpa läder, Vid polisförhöret i går vidhöll P. ofvannämnda historier, men blef icke förthy införpassad till cellfängelset för att afbida ransakningen inför rådhusrätten. I går förevar i poliskammaren en affär, som 1:fligt påminner om de historier, man ofta hör från London och andra stora städer. En minderårig dotter till klamparen Göransson gick för några qvällar sedan gendm allen utåt Hagakyrkan till. En qvinna, som hon ej kände, kom fram till henne, frågade huru mycket klockan var och beklagade sig öfver att hon förföljdes af en karl, för hvilken hon var rädd. Plötsligt gaf bon till ett rop: den efterhängsne mannen kom, sade hon och drog dermed barnet med sig bakom en buske för att gömma sig. På denna plats föregaf hon sig skola se efter om flickans sjal satt rätt och åtknöt den först hårdare, men upplöste den sedan åter, ryckte den från flickan samt började springa uppåt Landalaängen. Hon såg dock icke att framlör henne låg en djup grop, i hvilken hon stupade, och i nästa ögonblick stod äfven flickan, som skrikande följt efter, i samma grop. Flickans rop hade dock dessförinnan förmått henne att i en buske kasta ifrån sig den röfvade sjalen, När qvinnan kom upp ur gropen igen fortsatte hon flykten, men sprang rakt i armarne på en arbetskarl, som af ropen kallats till stället och hvilken qvarhöll henne. Polis tillkallades och den okända befanns nu vara för stöld straffade qvinspersonen Josefina Lindberg. Hon var genast redo med en historia af följande lydelse: Hon kom gående i allen och hörde rop af ett barn. Då hon kom närmare såg hon en flicka skynda efter en förutspringande qrinna. Flickan ropade att qvinnan tagit hennes sjal, hvarsore äfven L. förenade sig i jagten efter den okända. Härunder hade hon den oturen att falla i en grop och då hon reste sig upp, hvem skulle hon få se, om ej sin värsta fiende — en karl som då han ej kunnat besegra henn-s dygd hotat henne med knif och ur hvars händer hon sökt rädda sig genom att erbjuda honom tolf skilling. Det var denne fiende som nu fattade tag i och qvarböll henne. Flickan som mistat sjalen igenkände henne dock bestämdt sågom den hvilken begått röfveriet. Målet remitterades till rådbusrätten och Josefina Lindberg införpassades till cellfängelset. En sjökapten hade härom natten förirrat sig till Lilla berget. Der förlorade han sin plånbok med inneliggande 65 rdr. For tillgreppet stod qvinspersoneo Maria Wiklander i går tilltalad i polisen. Ett par andra qvinnor hade åsett då stölden begicks. — Målet remitterades till rådhusrätten, Wiklander qvarsitter i cellfängelset. ran unkenactaaan