Göteborgsposten – 16 oktober 1868, sida 2

en ytterligare sked sull af det nykokade syltet. — Nej, har ingen fara. Gå på nu, gå på, ni gamla envisa retsamma varelse! — Nåväl, låt mig se. Ni vet ju hvad det är för ett porträtt som man brukar kalla Black Huntingdon i tafvelgalleriet? Ian var er — låt mig tänka efter nu — farfars farfar — nej, farfars farfars far — — Det är alldeles detsamma, sade Nelly med munnen full. — Nej, min söta, det är alldeles icke detsamma; emedan han var en och hans son naturligtvis en annan. — Allt väl, fortfar. — Och så känner ni ju den vackra, bleka, sorgsna ladyn i hörnet vid spiseln: — Ja, lady Isabel. — Nåväl, Black Huntingdon och lord Langholme (han var endast sir Vivian då — hans nevö var den förste earlen) — Black Huntingdon och sir Vivian voro båda kära i henne alltifrån det de voro gossar och hon gynnade sir Vivian från första stund. Nåväl, det hindrade ej Black Huntingdon från att hänga efter henne, så mycket mera som earlen hennes far, gynnade hans frieri. Det var olika på den tiden mot nu, som ni vet, min söta — Langholmes voro nedtryckta då och Huntingdons uppe; nu är det på helt annat