Göteborgsposten – 16 oktober 1868, sida 1

högt och luftigt rum med breda fönster som vette åt en stor köksträdgärd, hvilken omgafs af en kaningård, der tusentals kaniner skuttade omkring. Hela den ena sidan af väggen var betäckt af skurade kopparpannor och glänsande grytlock samt af en tallriksställning fuil af porslin som skulle kunnat räcka till för ett helt regemente. På ett bord stod ett stort gult fat med ärter och en knippa doftande krusmynta. Här såg man gurkor, tallrikar med hallon och andra trädgärdsvaror. Köksan hade i ett anfall af afundsjuka dragit sig tillbaka i skafferiet. Hon tyckte iske om någon inblandning på sitt område, men Wilson hade nu de sista fem och tjugo åren alltid kokat in syltet och det var ej troligt att hon skulle ge efter för köksan nu. — Tänk på hvar ni sätter er, sade hon i det hon litet buttert vände sig till flickan; köket är ingen plats för unga damer, det är säkert, isynnerhet ett bord, ty ni vet ej hvad som kan ha blifvit spildt på ett sådant. — Det är alldeles rent, ni gamla toka, ropade Nelly i det hon med sina fingrar strök öfver den polerade ytan; jag kan ju nästan spegla mitt ansigte deri. Gif mig litet sylt att smaka på. — Jag förmodar att ni ej vill bränna