Göteborgsposten – 15 oktober 1868, sida 1

A— — — Revolutionen i Spanien. Times Madriderkorrespondent gör i ett af sina senare bref följande pikanta framställning af spaniorernas tankar angående det förestående valet af konung: Vore det möjligt för mig att afhölja alla hjertan och hjernor i Madrid liksom Asmodeus aflyftade alla tak i Madrid, skulle jag vara precist lika klok i afseende på innevånarnes önskningar och förhoppningar i afseende på den vigtigaste af alla deras angelägenheter, valet af en suverän, som jag nu är efter att ha hört åsigterna bland ett par dussin af mina närmaste bekanta. Det är i detta afseende ett fullkomligt tomrum inom spaniorernas sinnen, och, hvad som förefaller mig ännu underligare, ovissheten gifver icke anledning till oro eller misströstan. Nationen skall fälla afgörandet, säga de liksom om en hvar till hvilken frågan framställes hvarken hade del eller lott i detta land — liksom om en hvar betraktade sig sjelf såsom stående utom nationens råmärken. Det må synas nästan otroligt, men det är icke dess mindre sannt, att jag ännu ej råkat någon enda person, hvilken ettdera fullkomligt godkänt eller absolut förkastat någon af de framställda kandidaterna. Den blifvande konungen af Spanien får naturligtvis icke vara en bourbon, ej heller någon annan af Isabellas slägt, emedan drottningen har fyllt vredenes skål och sjelfva royalisterna som nu dela hennes landsflykt sky henne och förena sig i det allmänna föraktet. Icke heller sorefinnos det något än så obetydligt parti för carlisternas protendent, den yngre brodren till den aflidne hertigen af Montemolin, ty samma blodstrom som den, öfver hvilken Isabella aldrig skall kunna slå en bro, flyter äfven mellan landet och hennes förra motståndare, earlisterna. Hertiginnan af Montpensier är äfven en bourbou och hennes make en bourbon af den yngre franska grenen. De som blickade upp mot detta kungliga par på grund af lättheten att på detsamma öfverflytta kronan, ha nu låtit sig vederlaggas af de invändningar som mot dem gjorts på principiel grund. Hertigen är härstädes, af hvad skäl känner jag ej, anklagad för sin faders skötessynder, girighet och sjelfviskhes, och hertiginnan för sin moders ursinniga bigotteri. Kejsar Napoleons förmodade motvilja mot en orleanist och slutligen hertigens egen oöfvervinnerliga motvilja anses såsom afgörande emot hans val, och opinionens ström vänder sig allt tarkaro emot honom. Om hertigen af Edinburgh och pring Amadeus af Italien känner man ingenting utom namnen, eller på sin höjd den omständigheten