Göteborgsposten – 14 oktober 1868, sida 2

des honom sor att så efter om något misstänkt var på färde, började karlen springa. Andren, som fann sina misstankar bekräftade, sprang efter och en jagt börjades nu utåt bergen, hvarvid Andren observerade att den förföljde kastade plagget in i ett vretrum mellan tvenne hus, hvilka han passerade förbi. Han sprang emellertid först fatt karlen och återvände sedermera förande denne med sig till vretrummet för att taga det der liggande plagget i betraktande. Det var hvarken mer eller mindre än en poliskonstapels kappa! Karlen måste nu åtfölja till polisvakten, men under vägen sramtog han ett föremål ur sin byxficka och kastade det ifrån sig. Andra tog åter upp det och vid framkomsten till polisvakron befanns det vara konstapeln Jonssons anteckningsbok. Vid anställdt förhör berättade den tilltalade, som förmodligen insåg allt det betänkliga i sin ställning, att han gått förbi det ställe der kappan skulle hängt och att han der hittat densamma liggande på trottoaren. Han upptog plagget, som ban trott vara en rock, och begaf sig på hemvägen med detsamma. Orsaken hvarför han stoppat anteckningsboken i fickan trodde han vara den, att boken fallit ur kappan, hvarefter han upptagit densamma och tagit den i förvar på nämnde sätt. För öfrigt sade han sig ha varit rusig, hvadan ej så noga halt reda på hvad han gjorde. Denna förklaring vidhöll han i poliskammaren och förnekade att, såsom Andren omtalat, ha sprungit då denne foljde efter honom. Kappan var värderad till 25 rdr, hvarföre Andersson säkerligen blir tjuf för sitt tilltag. Målet remitterades till rådhusratten och A. återförpasssdes till cellfängelset. Ett par personer, den ene husegare, hade för några dagar sedan varit inne på ett nykterhetsvärdshus, hvarvid de börjat uppföra sig våldsamt, hvarför en poliskonstapel efterskickades. Denne skulle föra ut husegaren, hvilken i trappan till nykterhetsvärdshuset (beläget i en källare), vände sig mot konstapeln och knuffade honom. Uppkomna på gatan började han nytt spektakel, kastade sig omkull och lyckades äfven rycka omkull konstapeln. Denne grep han för öfrigt, sedan de kommit upp, flera gånger i rockkragen, oaktadt konstapeln visade sig undfallande emot honom. Slutligen kom äfven den andre kamraten och sökte befria honom. Slutet på visan blef att både den vildsinte husegaren och hans vän blefvo förda i polisvakten, derifrån de dagen derpå efter närmare eftersinnande fördes mycket spaka till örhör i polisen. Vid det fortsatta förhör, som i går hölls, dömdes den förre att för fylleri och vildsint uppforande böta 20 rdr och för öfvervåld mot itjensteutöfning stadd poliskonstapel böta 50 rdr, och den senare att för fylleri böta 10 rdr samt försök att befria häktad person böta 25 rdr. En svensk sjöman vid namn A. P. Yhl stod i går tilltalad för att från en kamrat med det i dramatiskt hänseende så välklingande namnet Hamlet ha tillgripit ett par oljebyxor och en dubbel blå ylleskjorta. De förra hade han hos en pantlånare belånat för 1 rdr 25 öre och de senare för 4 rår. Båda hade varit anställda på engelska briggen Rialto, och hade Yhl tillgripit nämnde persedlar i skansen på detta fartyg medan Hamlet, som var sjuk, låg på sjukhuset. Vid förhöret i går påstod Yhl, att han blott begått vllgreppet för att komma från fartyget, hvars kapten akulle vara en stor rackare. Folket ombord på sartyget, sade han, hade vetat om att han tagit sakerna. Han måste dock sedermera medgifva, att det först varit efteråt som han för dem omtalat tillgreppet. — Såsom ett bevis på huru svår kaptenen skulle ha varit emot besättningen omtalade han, att denne skulle för ett par dagar sedan ha slagit en karl, så att han hoppat i sjön. Målet remitterades till rådhusrätten. Från Stockholm. Under loppet af sommaren ha ett stort antal stölder blifvit begångna dels på dels i närheten af Marieberg. Vid senaste stölden tillgreps å Marieberg ett parti kopparplåt. Slutligen upptäcktes tjufven, en för stöld straffad mansperson vid namn Carl Jansson. Denne erkände samtliga stölderna och uppgaf att hau försålt den stulna kopparplåten till en husegare, kopparslagaren — Pettersson, Kopparpelle kallad, Om dennes fångande berättar Dag. Nyh. följande: — En polisbetjent begaf sig genast till Pettersson, för att utröna om förhällandet vore sådant, som det af Jansson uppgifvits. Kopparslagaren nekade. På fråga om visitation finge anställas, svarades: ja om ni lägger upp pengar först! Denna proposition föll vår konstapel ej på läppen. Han beslöt emmellertid, efter något funderande, att utan någon uppläggning af pengar företaga visitationen, hvilken dock ej ledde till något resultat. Pettersson medtogs till vaktkontoret, och anställdes härefter i hans hem visitationen N:o 2. Det fanns ingen engelsk kopparplåt, endast svensk. ... Vår polisman fick emmellertid höra af en person, som hört det af en annan, att någon förvånat sig öfver, att Pettersson hade en lucka i ett af rummen, som omöjligt, enligt denne någons påstående, kunde vara behöflig till någonting. Efter denna upplysning företogs en tredje visisation. Inkommen i det rum, der den hemlighetsfulla luckan skulle finnas, gick konstapeln omkring, utan att kunna upptäc misstänkt med golftiljorne. Hans uppm a stades emedlertid på en gammal qvinna, som stod på en mattstump utbredd på en del af golfvet, och var sysselsatt med något arbete. Denna qvinna hade vid de två föregående visitationerna hållit sig på samma matta, hvilken legat på samma plats. Han förde undan qvinnan, sparkade bort mattan, fann luckan och efter dennas öppnando de så länge förgäfves sökta kopparplåtarne. I rådhusrätten hölls i Måndags, beråttar D. N., ransakning med s. kapt. och bruksdisponenten J. A. Wijkander, hvilken äfven i Stockbolm lyckats upplåna penningar på förfalskade länehandlingar. BI. a. innehar en bandl. Wahlbåck sådana länehandlingar, å hvilka såväl löftesmännens som vittnenas namn äro falska. Dessa reverser, till antalet fyra, lyda på ett sammanlagdt belopp af 35,000 rår. Från två af de personer, hvilkas nama blifvit skrifna på dessa reverger, inlemnades, genom bäradshöfd. Wendtland, skriftliga sorklariogar, hvari de förnekade sig hafva å ifrägavarande reverser tecknat sina namn. Wijkander medgaf, att han begått förfalskningarne, men endast af välmening, d. v. s. för att hjelpa upp Ölsboda aktiebolags affärer. Bruksrörelsen kunde ej gå, såvida ej pengar anskaffades; detta var skälet, hvarför jag beslöt att utfärda falska handlingar, slutade Wijkander. Den anklagade, tillfrågad om han kunde uppgifva huru många af de utfärdade skuldebrefven (lista å dessa fanns hos rätten) voro falska och hvilka voro äkta, förklarade sig ej kunna uppgifva detta. På fråga af häradshöfd. Wendtland, huru Wijkander burit sig åt att så väl dölja sina förfalskningar. att ingen af bolagsmännen fått reda på desamma