Göteborgsposten – 13 oktober 1868, sida 2

sorg svor jag att jag skulle hjelpa honom att hämnas; ty jag älskade den stackars gamle mannen. På den tiden hade vår guvernör, den store Desmond ej sett mig ännu. Sedan han fått se mig, var han min slaf! Jag skall aldrig kunna glömma min triumf. Men han var ej min slaf med lif och själ. Man talade om moderation, föreslog att jag skulle lefva ett par år i ett slags fångenskap hos hans vänner för att fullända min uppfostran! — Ha! jag släppte honom ej helt och hållet ifrån mig utan fortsatte spelet för att en gång ha så mycket större nöje af att afbryta all förbindelse med honom. Hon teg ett ögonblick och nästan förskräckte mig genom att utbrista i ett hysteriskt skratt. — Han hämnade sig också och det just på detta ställe, Terence. Desmond är snillrik. Yet du hvad han gjorde. — Jag vet alltsammans, och det förvånar mig blott att ni vill tala om detta ämne. När jag nu säger er att jag vet allt om er och ert vistande här, skall ni kanhända förskona oss begge för dessa ohyggliga enskildheter. — Jag har intet att skämmas öfver, Terence Brady! — Nej — intet, utbrast hon vildt. Intet utom min egen dumhet då jag gaf efter för min dåraktiga kärlek till den svartaste af alla skurkar, Allan Fraser. Om du fann dig berättigad att tadla mig derföre att jag lemnade dig, så tadla honom! Ja och förbanna honom äfven! (Forts.)