Göteborgsposten – 13 oktober 1868, sida 1

tenahnaen. Jag var nyfiken att se om der fanns något spår qvar af den sista Årancen af Auripore! jag ville med egna ögon bilda mig en föreställning om den tillvaro som en så orolig och lättsinnig varelse haft; men denna labyrint af rum sade mig ej huru de flyktade innevånarne lefvat. I ett af dessa rum funnos, i motsats till de andra som sågo öde och tomma ut, matta på golfvet, en soffa, flera ottomaner och ett bord med skrifmaterialier på. Att döma efter det papper och de brefkuverter som funnos derpå, skulle man tro att en af de högre officerarne begagnat det under belägringen. Jag hade blott ringa tid att anställa betraktelser på; men jag försjönk likväl i tankar och i andanom vandrade jag omkring i det öfvergifna palatset som för mig hade ett så egendomligt intresse. Jag hade satt mig ned på en stol och det dröjde ej länge innan jag föll i sömn. Jag måste ha sofvit länge, ty då jag vaknade och sprang upp var det kolmörkt. Jag famlade mig fram utefter väggen. Hastigt stannade jag. Det hördes fotsteg från korridoren, genom hvilken jag kommit. Den fara jag nyss undsluppit hade ej gjort mig tillräckligt försigtig; det föll mig im att jag blifvit förföljd af en spionerande fiende. Flera än en af våra officerare hade förlorat lifvet på sådant sätt. Hvad jag var rit oklok! Jag sprang till den motsatta dörren — den var tillsluten. Jag skyndade mig tillbaka för att låsa den genom hvilken jag kommit; men innan jag hann det stöttes dörren upp och framför mig stod — rancen af Auripore. ter befann jag mig ansigte mot ansigte med min mor. Hon höll en lampa i den ena handen. Vid åsynen af