Göteborgsposten – 12 oktober 1868, sida 1

Kyrkomötet i Stockholm. (Korrespondens tili Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 10 Oktober. Det svenska kyrkomötet, hvars förhandlingar blifvit följda med så stort intresse, afslutades i Onsdags enkelt, men högtidligt. Emedan kyrkomötet antog, att den hedersvakt, som paraderade utanför Storkyrkan då gudstjensten derstädes hölls vid mötets början, egentligen blifvit ditbeordrad med anledning af konungens närvaro, så hade mötet nu, då H. M:t ej kunde vara tillstädes, ansett hedersvakt olämplig och derföre undanbedt sig densamma. Mötets medlemmar samlades i sessionsrummet och afgingo derifrån, anförda af erkebiskopen, till Storkyrkan, der predikan hölls af domprosten Torn. Den var icke ett välta ighetsprof i högre mening, men desto mera ett refvande uttryck af hans frimodighet och hang innerligaste öfvertygelse. När kyrkomötets medlemmar efter gudstjenstens lut återkommit till sessionssalen, Löll erkebis--oPen sitt afslutningstal. Under goda förhoppni.83, yttrade han, hade kyrkans ombud sam. uanträdt här, och dessa förhoppningar hade icke blifvit svikna. Med glad blick kunde ombuden se tillbaka på sin gerning; i, den föreftnnes visserligen äfven brister, men den goda viljan, uppsåtet, sträfvandet att gagna fosterlan.tet, kunde ej förnekas. Om målet hade viss erligen inom mötet olika meningar förnummits, men ombuden hade lyssnat till hvarandras meningar, aktat hvarandras åsigter, och äfven sogat sig efter hvarandra, så långt en hvar kunnat utan att blifva sin innersta öfvertygelse otrogen. Derigenom hade alla kunnat arbeta med inbördes vänlighet och förtroende, och ombuden hade under detta arbete lärt af hvarandra — och äfven andra hade lärt af ombuden — att akta kyrkan, lärt att glädja sig åt dess tillvaro, lärt att taga sig tillvara för dess förstörande, alt önska kyrkan, dess verksamhet och dess ordning en allt större och större tillväxt, renhet och kraft. För den välvilja och tillgifvenhet som erkebiskopen sjelf åtnjutit, rackade han hjertligt. Af statsrådet Carlson, som var tillstädes, anhöll erkebiskopen att mötets vördnadsbetygelse måtte till konungen framföras; till statsrådet Carlson sjelf frambar erkebiskopen äfven mötets tacksamhet icke blott för statsrådets deltagande i förhandlingarne ntan äfven för den omvårdnad han skänker åt kyrkans och skolans angelägenheter. — Mötet hade nästan oafbrutet sett sig omgifvet af ett stort och aktningsvärdt publikum, som följt förhandlingarne med välvillig uppmärksamhet. Detta hade varit för mötet glädjande, och dess förbindliga erkänsla till detta publikum uttalades af erkebiskopen. Äfven sekreteraren, hvilken af vänskap för ordföranden åtagit sig det besvärliga kallet, betackades — — -Och nu, mina högt ärade herrar, slöt eorkobiskopen sitt tal, om å eder sida intet är att andraga, kunna vi åtekiljas. Vi göra det med bön och lof. Erkebiskopen var ofta under det han uppYäste sitt tal djupt rörd, men han beherrskade sina känslor väl och framförde sitt tal med mycken kraft. Statsrådet Carlson meddelade ett från konungen ankommet telegram, hvari H. M:ts beågenhet för mötet uttalades.