Det enda svar han fick var ett slags missnöjdt mummel från de tre omtalta personerua under trädet. — För två nätter sedan stod en strid här, forfor han; en afdelning otrogna som kanhända flytt för er hude lägrat sig här för att vattna sina hästar. Jag såg dem, smög mig till byn, fick så många män med mig som jag kunde och vi slogo dem, ehuru de stridde som djeflar. Tre af dem ligga sårade och en är död. Här ligga benen efter en, tillade han; hvilken skulle väl vilja vidröra dem annat än hundar ooh schakaler. De andra redo bort emot öster, men så medtagna att de knappast kunde hålla sig på sina hästar; nu äro de förmodligen döda. — Och har du intet hvaraf vi skulle kunna sluta oss till hvilka dessa otrogna voro? frågade den tjocke hinduen. Brahminen drog fram en liten läderpåse. — Intet utom detta; men jag känner ej de otrognas språk, tillade han i det ban skakade en liten silfverflaska, en i grönt sammet inbunden bok, en jagtknif, en handske och ett läderfodral ut ur påsen. — Der kommer den store sahiben, anmärkte den unge indiern; han skall kunna förklara oss allt. tå Jag såg en man närma sig; han gick med raska steg vid sidan af sin häst fram mot hyddan. Han var hvarken hindu eller muselman, det kunde man se ensamt af hans fasta gång och svängning med armen. Nu stod han blott ett par alnar från mig och med en rysning igenkände jag — Allan Fraser. Hans ansigtsfärg var nästan lika mörk som de inföddas, men hans hår var ej sfklippt; det föll i gråa lockar nedför hans skuldror. En väldig sabel hängde